det var ju en mysig början i alla fall.


i fredags var vi ute och mitt i all fylla hade jag världens samtal med någon jag trott irriterar sig på mig sedan mina desperata dagar, men som förklarade att så aldrig varit fallet. tvärtom har jag tydligen "alltid varit cool". och därefter hade vi så himla kul allihop. känns bra, känns fint. att vi kan vara vänner nu. att jag kanske kan börja tro att jag faktiskt lyckas charma folk ibland, istället för att anta att jag är irriterande när jag så gärna vill vara det motsatta och försöker alltför mycket. det kanske inte spelar någon roll att jag försöker för mycket ibland, kanske märks det inte eftersom min personlighet ändå är starkare än mina svagare, dumma sidor.

läser just nu (eller ja, jag skriver ju här för tillfället) världens tråkigaste text. eller så farligt är det nog inte, men jag har ingen studiemotivation. och oroar mig så inför att skriva C-uppsats-PMet som ska vara inne på måndag. har blivit skrämd av "ni ska ha en frågeställning med en twist" osv så har ingen tro på min uppsatsidé.

men på torsdag fyller jag år och om jag får som jag hoppas ska den firas med min bästa person i form av sushi och bio. och sen är det såklart födelsedagsfest på fredag för oss båda. det lär ju bli awesome!