Måste först bara nämna att jag ogillar att det finns något som kallas plastkirurgi. Eller ogilla är fel ord, jag är nog mer...rädd. Det låter kanske fånigt, men det jag är rädd för är att det kanske blir så att varenda kotte försöker bli "perfekta" i tron att man inte duger som man är. Tänk bara på alla barn som ser upp till vuxna idoler som plastikopererar sig stup i kvarten. De kommer ju tro att de inte duger som de är! Dock måste jag säga att jag inte är emot operationer av medicinska skäl, att man åtgärdar något som hämmar vardagen. Det är bara så sorgligt att man inte kan vara nöjd med sig själv... Visst, det är egentligen upp till var och en vad man gör med sin kropp, men som sagt - om snart alla opererar sig så kommer det tävlas i att bli mest perfekt och världen kommer bli helt skruvad!

Jag vill få ur mig en sak. Ibland blir jag så arg på människor! Tänk er en situation då en person är väldigt nedstämd och kanske vill höra några uppmuntrande ord från sin vän. Personen säger "Det gick inte alls bra för mig..." (menar alltså "Jag är jätteledsen, hjälp mig!"), men istället för att försöka muntra upp sin vän säger den andra "Men det gick jättebra för mig! och blablabla...". Då kan man väl lika gärna säga "Jag tycker att jag är bäst", eftersom det uppenbarligen är just vad man tycker!  Men varför gör vissa sådär? Mår de bra av att trycka ner andra, att känna sig bättre än andra och struntar i hur andra mår? Jag tror att detta beteende till största del beror på att personerna själva egentligen är osäkra och känner att de måste hävda sig, eller så vet de inte hur de ska bete sig. Till er som känner er träffade (vilket jag för er skull hoppas att ni inte gör - jag skulle nämligen må mycket dåligt om jag betedde mig såhär) - ni kanske borde lära er att vara mer ödmjuka och framförallt att tänka på andras känslor!

Som ni förstår avskyr jag verkligen egoister och översittare. Jag vill såklart tro att jag är bättre än sådana personer, att jag alltså är en omtänksam person. Men sen tänkte jag att...är det inte lite egoism i sig att vara övertygad om att man är omtänksam? Jag kanske bara är självgod? Det hoppas jag verkligen inte. Och tror inte heller att det är så... Men jag vet såklart att jag inte är perfekt, inte på långa vägar.

Som avslutning på detta inlägg, som mest liknar en utskällning, vill jag dela med mig av detta citat som jag tycker är ganska klokt: 

"Om man vill knyta vänskapliga band med någon, är det alltid bäst att vara okunnig. Den alltför välinformerade har ingenting att erbjuda andras fåfänga, det inser man om man är förnuftig."

Det går att hitta mycket bra grejer om man läser Jane Austen...

Ibland är man ju lite deppig och så, men då har jag ett tips till de som mår dåligt och då särskilt till de som är deppiga över att de inte har någon käresta. Jag tycker själv det är är tråkigt att inte ha någon, men då ska man tänka på att det finns någon där ute som väntar på dig. Du vet kanske inte vem det är, och den personen vet kanske inte vem du är, men jag lovar att din speciella person finns där ute! Det gäller bara att hitta den... Alla de personer som levt sitt liv i ensamhet har med andra ord bara inte mött den där personen. Misströsta alltså inte om du är ensam nu, för någonstans där ute så väntar kärleken.

Jag är en av dem som vill hitta den rätte precis just nu! Jag orkar inte vänta, haha.. Tänk att redan nu få veta vem du ska leva resten av livet med, vem som kommer bli pappa till dina barn. Och ja, jag är en evig romantiker som tror på äkta kärlek som håller livet ut, och jag tänker inte låta något förändra denna syn! :)

Så snälla Mr Right, knacka på min dörr när jag minst anar det. Och förresten, om det nu finns någon som mot förmodan skulle vara lite intresserad av mig i smyg - visa det gärna. Jag är trött på att man ska smyga med allt, och det gäller även mig själv. Kan man inte bara säga till folk hur man känner och strunta i konsekvenserna? Ja, om det nu ändå kunde vara så enkelt...


Och bara för att jag nu försäkrat er om att den rätta finns där ute, skulle det inte förvåna mig om det är jag som sitter där som gammal, utan att någonsin ha upplevt äkta kärlek. Usch, vilken hemsk tanke.

Jag hittade detta i den bok jag läser just nu, och känner mig bara tvungen att publicera det:

"Vänskap är verkligen som balsam för den besvikna kärlekens kval."

Vackert, eller hur? Det är verkligen tur att man har vänner att luta sig mot... :)

Japp, igår på den regionala UF-mässan  i Eskilstuna vann vi i Workers UF första pris för bästa webbplats! Vi fick medaljer, blommor och 3000 kr. :D 

Motivering:
1. Workers UF - www.workersuf.se
En bra idé med samhällsnytta som speglas väl i en balanserad webbplats.
Tydlig affärsidé, enkel navigation och en stilren design.
Mycket bra startsida med en mix av information, aktuellt och erbjudanden.
Hela upplägget känns lika proffsigt som många väletablerade företag.

Det kändes helt overkligt att gå upp på scenen. Jag var verkligen inte förberedd på att vinna. Vi hade nog gett upp tanken på att vinna något pris, eftersom vi tänkte att det var större chans att man vann andra eller tredje pris (och dessa räknades såklart upp innan första priset). Men sedan kom motiveringen för de som vann första pris i webbtävlingen som gjorde att vi tänkte att kanske, kanske är det oss han pratar om. Men Elin skakade på huvudet, och precis när jag gett upp sa han Workers UF. Vi hoppade upp och Elin och Sandy skrek. Vi började springa mot scenen till musik... musiken var så himla bra - gud vilken stämning! Och så fick vi priserna och blev intervjuade.

Henrik Olsson hette konferenciern (pratade grötig skånska). Intervjun var ungefär såhär: (Ha dock överseende med att vi var så glada att vi inte visste vad vi skulle säga. Och förresten, hur många förbereder ett tal när man inte vet att man kommer vinna? Och vem är inte nervös i sådana sammanhang? Nåja...)

Henrik: Hur känns det?
Sandra: Jävligt bra!
Henrik: Oj, där kom dagens första svordom! Får man höra en till?
Elin: Fan!
(OBS! Förlåt Elin, jag måste ha varit helt borta eftersom jag inte minns delar av intervjun.)
Henrik: Har ni lagt ner mycket jobb med denna hemsida?
Jag: Ja, självklart, det är liksom vår grej.
Henrik: Har ni gjort hemsidan själva?
Sandra: Nej. (skratt)
Henrik: Det låter bra det. (skratt)
Sandra: Alltså, vi fick hjälp av våra sponsorer.
Henrik: Okej, TACK SÅ MYCKET WORKERS UF!

Resten av dagen (som bestod av en fyra timmars mässa, avslutningsceremoni och städning) hade vi ett leende på läpparna, fnittrade ibland och tittade på vårat värdebevis. Förutom killarna som fick pris för Bästa UF-företag så var det nog inga andra som blev så glada som vi! :D

Nu har jag inte fått kommentarer på ett tag. Undrar vad det beror på. Tror att det är jag som måste skärpa mig, faktiskt. Att få kommentarer är absolut inte det viktigaste eller anledningen till att jag skriver blogg, men självklart blir man glad om man får respons.

Jag är trött. Vi jobbar som tusan inför mässan på torsdag. Förhoppningsvis lönar det sig. Jag vill åtminstone att vi ska kunna vara nöjda efteråt, oavsett hur det går i diverse tävlingar osv.

Maria och Totte bor hos oss hela veckan eftersom det målas om i lägenheten. Man kan ju inte bo med ett litet barn med all lukt och gaser som kommer från tapetklister och målarfärg. Som ni förstår har jag en mysig vecka framför mig. :)

Det är lite spännande - jag ser ju på statistiken hur många som läser min blogg varje dag. Ca hälften av dessa kommenterar. Detta gör ju att jag blir lite nyfiken på vilka resten är och det skulle därför vara kul om ni skrev en kommentar och berättar vilka ni är. Det är inget måste, men det skulle som sagt vara trevligt att veta. Vill ni istället vara anonyma, så var det. :)

Nu ska jag kolla lite grejer inför mässan bland annat. Jag skriver igen någon dag när jag får tid. Just nu har jag inte speciellt mycket tid...