Jag klarar mig. Är det inte konstigt? Mitt i allt som svider känner jag att inget av det egentligen spelar någon roll. Jag kan viska "jag älskar dig" och drömma samman scenarier, men jag gör det inte. Jag har lärt mig att önskningar är en sak och verkligheten en annan. Hur fint jag än drömmer kommer det aldrig slå första gången någon viskar "jag älskar dig" på riktigt. Och jag väntar. En liten smak av kakan denna sommar har gjort att jag står lite mer stadigt på jorden, om än med blicken riktad mot molnen då och då.

Det gör mig ledsen att jag lämnas med denna känsla. Ingenting har retts ut - snarare ligger ännu fler frågor på hög. Men kanske är detta vad jag behöver? Något som får mig att backa, dra mig tillbaka. Det kan vara meningen att jag ska må såhär en kort tid, istället för att ha upplevt falsk lycka under en tid och sedan blivit krossad på riktigt.

Men det värsta är att när någon tar avstånd blir min reaktion den motsatta eftersom jag vill ta reda på varför. Jag borde nog ta ett djupt andetag och tänka att anledningen till att någon tar avstånd inte nödvändigtvis beror på att man tycker att det är något fel på mig - snarare tvärtom. Det kanske är för mycket som känns rätt? Det kanske gör för ont att klamra sig fast? Och jag vill gärna tro att jag kan ha den effekten på någon, hur själviskt det än låter.

Tiden kryper fram och ändå vet jag att jag kommer somna på fredag och tänka att det har gått för fort. På lördag bor jag inte längre med tre personer och en katt som jag håller nära hjärtat och inte heller med en kär vän vid namn Jessica Långhåret, utan med elva främlingar med vilka jag ska dela kök.

Jag är ganska säker på att allt kommer bli bra, men det är kökssituationen jag oroar mig över. Kommer jag äta ännu mindre nu bara för att jag inte vill att folk ska stirra på mig när jag lagar mat? Det är sådant som ger mig ont i magen.

Och åh vad jag andas dåtid. Men jag tvingar mig själv att ta nya steg, steg som tar mig framåt och bort från det som varit. Ändå vill jag minnas och dela med mig av det jag har lärt mig och varit med om i sommar - den sommar som kom att bli den största jag upplevt:

Trots ett år på universitetet hade jag inte växt särskilt mycket när det väl blev tidig juni. Jag kunde fortfarande se en människa en endaste gång, för att sedan bli som besatt. Och så blev det alltså ännu en gång.

Det var en junikväll på Amazon och jag lärde mig att ett "Nej" inte är det enda man kan få, och att något som liknar "Nej" inte gör att man sjunker genom jorden (trots att man gärna vill göra det). Det är alltid bättre att chansa än att inte göra något alls. Att ångra något man inte gjorde är mycket värre än att ångra nåt man gjort, vilket bekräftades ytterligare senare under sommaren.

Jag behöver fortfarande oändligt med bekräftelse, exempelvis rörande vad jag ska skriva eller säga till någon. Vill dock gärna tro att detta behov har minskat under sommaren och att det aldrig blir sådär starkt igen.

Den senare delen av sommaren har gjort att det mesta som inträffade innan midsommarafton är som i en dimma.

Det var som att jag väntade på något. Jag hade ingen aning, kunde inte ha förutsett det. Ändå känns det som att några av mina vänner gjorde det. Någon sa "detta är din sommar".

Midsommarafton kom. Han-från-början-av-sommaren försvann ur mina tankar.

Jag förstod det inte förrän det svävade över mig. Förrän min hand täcktes av en mjuk, raspig och varm hand. Jag lärde mig hur det känns att vara riktigt jävla överväldigad, sådär att man inte kan andas utan att det gör ont.

Jag insåg att pussar i nacken är bland det finaste som finns att uppleva.

Det blev hejdå-kram och jag hade faktiskt inte hunnit bli så fäst vid personen att tanken på "nästa midsommar" gjorde ont. Kanske var jag nöjd så (jag minns inte riktigt), men ödet ville annorlunda.

Väl i Flen igen försökte jag bearbeta det som hänt, i tron att det var det enda spännande jag skulle få uppleva denna sommar. Men facebook blev msn som blev sms som blev två telefonsamtal som blev ett nytt möte.

Vin och endorfiner på en fredagkväll är allt som behövs för att jag ska förvandlas till freakin' Afrodite (ja, och så en man förstås).

Vin och endorfiner håller tyvärr inte sitt tag för alltid och utan dem blev jag bara mig själv igen. Efter en stund gick det ganska bra ändå.

Jag insåg att doften av en man kan göra dig mentalt förlamad långt efter att du upplevt den.

Och man är arg på sig själv för att man inte uppskattade det tillräckligt mycket när man hade det inom räckhåll. Och man ångrar det man inte gjorde.

Sms-konversationer som släppte något inom mig fri samtidigt som de gjorde mig totalt förvirrad.

Mitt i allt som känns jobbigt finns ändå känslan av att man har vuxit som person. Och jag har lärt mig att acceptera situationen, trots att en del av mig kämpar emot och önskar att allt var annorlunda. Och trots att jag ibland har känt att det vore skönt att fälla ett par tårar, så har de varit väldigt få till antalet.

Så något har definitivt hänt, något som gör att jag kan le när jag minns och inte gråter över att ögonblick aldrig kommer igen. Jag vill verkligen avsluta fint men vet inte hur jag ska sammanfatta denna sommar. Det har funnits ögonblick av total lycka och stunder då jag har sett ett stort svart hål i mitt sovrumstak. Jag är fortfarande envis som ett litet barn när jag tänker att jag verkligen inte vill släppa taget.

Jag låter inte tankarna vandra ända ner till botten. Och jag ler för att istället lyfta mig själv mot solen. Och jag märker att det verkligen är mer givande att vara glad över minnen än att sörja stunder som aldrig kommer igen.

Man kan kalla det "steg i rätt riktning", det som jag ägnar mig åt om dagarna. Halv två i natt gick jag igenom en mental lista över minussidorna och bestämde mig för att från och med nu tänka "you are not the one". (Och jag hatar egentligen att markera det, för när vill man någonsin behöva tänka och säga så?)

Men en del av mig protesterade, blundade och såg ett framtida ögonblick då vi sitter omgivna av våra närmsta vänner och en av mina säger "Minns du att du skrev att han inte var den rätte?" och jag skrattar och blickar in i hans ögon och säger "Jag var ung och dum." och han tar min hand på ett sådant sätt att jag vet att sommar 2010-versionen av mig inte hade en aning. En del av mig fortsatte att blunda och önskade att detta ögonblick är en verklighet som finns där i framtiden och väntar på oss.

Men hon kvävdes ganska snabbt av realisten som vet att sådana what if-tankar bara leder till olycka.

Igår öppnade Tilda mina öron och mitt hjärta för Andrew Belle – In My Veins - Feat. Erin Mccarley och jag kunde inte göra annat än gråta över dess skönhet. Det kanske inte var den bästa låt för mig att upptäcka med tanke på allt som snurrar i mitt huvud just nu, men det är en av de bästa (vackraste) låtar jag hört så jag kan inte känna någon ånger. Ibland hittar man sådant som når in på djupet av ens själ innan man ens hinner blinka. Sedan citerar man och markerar det som är särskilt fint eller träffande.

Jag undrar ibland vem eller vad jag hade varit utan dessa ögonblickliga känslostormar. Ett skal?

Oh you're in my veins
and I cannot get you out.
Oh you're all I taste
at night inside of my mouth.
Oh you run away
'cause I am not what you found.
Oh you're in my veins
and I cannot get you out.

Det slog mig just att det gör mindre ont än vad det brukar göra. Jag antar att jag äntligen börjar bli vuxen.

I natt gråter jag bara glädjetårar. För första gången på länge ser jag ljuset medan jag är på en plats varifrån jag annars bara brukar se gråa moln. Och jag har inte ens ringt det där samtalet än! Och det där samtalet, det känns inte lika viktigt för mitt framtida välbefinnande som jag trodde det skulle göra. Det kanske inte går åt pipan, liksom. Jag kanske rentav lyckas lyfta luren och för ett ögonblick förtrolla personen i andra änden? Om jag intalar mig själv att det är vad som kommer ske, ja då kanske jag kan slappna av lite. Eller så ser jag det istället som ett vanligt, trevligt samtal med en vän. Det låter smidigast ju.

P.S Jag verkar gilla ordet "kanske".

Precis när jag hade bestämt mig - ja, när jag faktiskt hade gett upp och accepterat att det inte kommer bli mer - fick jag höra "sjukt vad du är snygg" och "du får ringa när du vill, gullet". Det är kanske inte det mest romantiska jag erfarit, men det är mer än nog för att göra mig förvirrad (på ett ganska bra sätt, tror jag).

Ser på Sex and the city och önskar att Carrie kunde skriva en krönika full med lösningar på just mina problem. Vet inte om jag ska skratta eller...nej, gråta ska jag verkligen inte göra.

Har ändrat litegrann här i bloggen. Vad tycks? Funderar även på att radera vissa inlägg från denna sommar. Dels är de nog för negativa för att ge en rättvis bild av allt som hänt. Men mest vet jag inte vad jag skulle göra om du läste dem. Jag skulle verka galen. Det kan verka som att jag har en massa seriösa känslor för en person, men så enkelt är det inte. Det är oerhört svårt att förklara hur jag tänker, men jag tror mer att mina inlägg handlar om en analys av mina känslor för situationen i allmänhet. Ändock skulle jag alltså verka galen hos den som inte känner mig väl - hos dig. För saker kan så lätt feltolkas. Och jag vill inte riskera att skrämma bort dig för alltid.

Okej, inlägget med alla minnen kan väl inte direkt feltolkas. Å andra sidan måste man väl få minnas och vara lite fixerad vid det som är fint, utan att det medför att man är kär och galen?

Tänker ändra header här i bloggen när jag orkar. Är fruktansvärt trött just nu. Förmodligen var jag spänd inför besöket i mitt nya hem. Det nya hemmet var inte direkt awesome (gammal spraymålning på elementet och fettfläckar på väggen - som dock ska åtgärdas, men när?), men det kan det kanske bli till slut. Awesome, alltså. Fick inte direkt det bästa första intryck man kan få av sina korridorskompisar. Höll på att få spader när jag såg det skitiga allrummet och köket. Och en sak säger jag bara: jag tänker ALDRIG städa upp efter någon annan. Antar att jag får våldgästa mina Flogsta-vänner om allt känns skit. Tur är det väl då att jag har bestämt att jag ska sluta må skit.

Just när jag har så mycket jag vill säga hittar jag inte orden. Det är nog inte meningen att jag ska säga det än.

Det är oerhört lätt att göra sig själv sorgsen så jag försöker verkligen se solen - även när det regnar. Någonstans bestämde jag att livet är för kort för att jag ska få vara feg. Ett tag framöver måste jag vara lugn och tålmodig (kanske till och med kall), men när tiden är kommen för mig att ta steget och ställa mina frågor och beskriva det jag känner ska jag hoppa.

Och när jag väl har hoppat en gång kanske jag också har lärt mig att flyga. Då kanske jag säger "Hej, du är söt. Vill du fika nångång?" till en främling.

Sena kvällar flammar något upp inom mig. Allt det som jag inte ger mig själv tid att tänka på under dagen, det exploderar. Ganska ofta hamnar delar av explosionen här i bloggen. Det innebär dock inte att jag är deprimerad och det hoppas jag att ni sedan länge har listat ut på egen hand.

Detta skriver jag inte för att jag är ledsen eller har ett hjärta i tusentals bitar. Jag vill minnas sådant som mer och mer börjar kännas som en dröm. Det kanske bara var en dröm. Jag kanske inte är en sådan som verkligen upplever sånthär. Kom också att tänka på en sak: Jag kanske delar med mig av för mycket personligt, men å andra sidan finns det ingen som vet vad jag tänker eller känner allra längst inne. Ingen vet allt om mig och jag kommer aldrig skriva mer än jag är bekväm med att mina vänner vet. Dessutom är det bara mina närmaste vänner som förstår vad saker och ting handlar om. Så, här är det jag behövde skriva ner:

Det var fest. Mjuk och sliten hand att hålla. Fina (och kanske något barnförbjudna) ord som man inte riktigt minns, tyvärr. Någon som var fascinerad av min cocosdoftande hud, en doft som obviously uppstått på onaturlig väg för att eventuellt locka till sig denne någon. Någon som sedan sa att den verkligen tyckte om min doft även när cocosdoften avdunstat. På en stol, i en soffa, under himlen, på ett golv höll någon om mig.

Det var natt. Två nätter med minnen som smälter samman. Många fina ord på ett annat språk som är ganska likt vårt men som jag önskar jag förstod bättre. Lutade huvudet mot någons bröstkorg. Höll om och andades in den förtrollande doften, kände värmen. Någon strök håret ur pannan och pussade den när man trodde att jag sov. Någon tappade taget i sömnen men kom alltid tillbaka för att åter hålla om. Varm sked, hand på magen. Pussar på örat och nacken. Jag var mitt emellan sömn och verklighet, frös och mumlade efter kroppsvärme. Någon drog mig intill sig som om jag var det finaste som fanns. Närheten. Närheten...

Det är doften. Det är doften som är drogen.

Evigt tacksam för så många fina ögonblick. Don't cry because it's over, smile because it happened. Jag ska verkligen anstränga mig för att komma ihåg det. Jag tror på mig själv, att jag kommer klara mig igenom vad som än sker (eller inte sker).

Vet inte om jag orkar med att vi befinner oss här. Det är ett förvirrande mellanting. Som en stor fråga utan ett enda litet svar. Jag vill veta allt men jag vågar inte kasta mig ut och riskera att inte ha nånting kvar.

Förresten har jag insett varför jag är som jag är, det vill säga varför jag har dålig självkänsla och ett ganska dåligt självförtroende. Det är sådant som ska börja byggas upp när man är liten; ja låt oss säga när man är ungefär åtta år. När jag var ungefär åtta år fick jag en ätstörning. När jag var ungefär åtta år kom jag hem från skolan och berättade att en klasskompis hade sagt "Kom nu kortis så går vi" och att jag därmed inte ville "vara liten och tjock, utan lång och smal". Barn har sådan livlig fantasi och min fantasi ledde till att jag trodde att man blev lång och smal om man åt lite mindre. Min fantasi ledde till att jag inte byggde upp en självkänsla. Den ledde till att jag fick sitta kvar med min fröken i matsalen och äta upp min pyttipanna. Den ledde till att jag svimmade hemma i trappan för att jag inte hade ätit ordentligt. Detta är inget jag minns. Nej, jag minns inga negativa tankar om mig själv och det faktum att jag har förträngt det måste innebära att det verkligen var något som var fel.

Jag skriver inte detta för att få sympatier. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Detta är helt enkelt en plötsligt uppdykande självinsikt som jag vill dela med mig av. Idag är jag kräsen vad gäller mat och jag vet varför. Idag är jag inte en sådan stark människa som jag borde vara och jag vet varför.

Jag kan inte låta bli att tänka hur jag hade varit som person om lilla åttaåriga versionen av mig inte hade kommit fram till en såndär dum slutsats. Det känns som att jag missade något viktigt; en grund jag hade behövt stå på. Jag undrar om jag nånsin kommer hitta den där självkänslan. Jag vet egentligen inte vad den handlar om. Jag har svårt att skilja på att man accepterar samt älskar sig själv och att man är narcissistisk. Jag avskyr de personer som sätter sig själva först, de som kan stirra på sig själva i spegeln i timmar, de som alltid måste vara i centrum. Kanske är det på grund av min rädsla att bli som dem, som jag inte vågar riktigt tycka om mig själv. Jag har svårt att ge komplimanger men ännu svårare att ta emot dem. Jag är nog rädd att om jag tar åt mig av en komplimang så kanske folk tycker att jag är självgod. Det är så himla dumt, för när man ger en komplimang så menar man den såklart och vill att personen i fråga ska ta åt sig. Om jag blir bättre på att ge komplimanger kanske jag också blir bättre på att tacka och ta emot?

Jag har självinsikt. Ja, jag vet vad jag måste arbeta med. Varför är det då så oerhört svårt att ta det första steget? Kanske för att det första steget skulle ha tagits när jag var åtta år.