Jag klarar mig. Är det inte konstigt? Mitt i allt som svider känner jag att inget av det egentligen spelar någon roll. Jag kan viska "jag älskar dig" och drömma samman scenarier, men jag gör det inte. Jag har lärt mig att önskningar är en sak och verkligheten en annan. Hur fint jag än drömmer kommer det aldrig slå första gången någon viskar "jag älskar dig" på riktigt. Och jag väntar. En liten smak av kakan denna sommar har gjort att jag står lite mer stadigt på jorden, om än med blicken riktad mot molnen då och då.