Det närmar sig tider för dopp i grytan.
Host! Snörvel! Snark!
Nåja - NU ÄR DET JULLOV! JIPPIE!
Nu ska jag sova under det där täcket ↑
Nåja - NU ÄR DET JULLOV! JIPPIE!
Nu ska jag sova under det där täcket ↑
Emilia och Ebba <3
Jag känner mig tvungen att fortsätta tjata om dessa underbara ungar.
x Emilia var ett och ett halvt år när hon kunde uttala ordet chevapcici. Märk då att hennes mamma knappt kunde uttala det (och hon verkar heller inte vara ensam om detta).
x De är två år nu och kan räkna till minst tjugo. Dock är det lite svårt att hålla reda på alla siffror, så det är lättast om de bara behöver räkna till tio.
x Man kan ha underbara konversationer med dessa damer då de ivrigt berättar exakt vad de gjort sedan de vaknat på morgonen.
x Diskussion mellan Emilia och min mamma gällande Emilias lillasyster Julia, hennes mamma och pappa:
Emilia: Juja haj ont i magen!
Farmor: Har Julia ont i magen? Stackars henne.
Emilia: Aah, å pappa haj ont i huve!
Farmor: Har pappa ont i huvudet? Men hur är det med mamma då?
Emilia: Hon är nöjd å gla!
x De älskar att sjunga och dansa. På tal om sjunga; när Ebba ska sjunga "Tomtarnas julnatt" sjunger hon , istället för Tipp-tapp: Pippa-pippa. ;D
x När Emilia råkade slå farfar (min pappa) på hakan när hon satt i hans knä, och han sade "Aj", klappade hon honom på hakan och sa "Felåt".
Okej, jag kommer inte på mer som för er läsare är ointressanta grejer, men som för mig är väldigt speciella. Nåväl, jag nöjer mig med detta så länge.
Tired of being tired
Jag är så himla mentalt och fysiskt trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Det känns som att allt går dåligt nu... Skolan är jobbig och det känns som att det bara kommer att skita sig! Nej, jag vill inte vara negativ men jag är i det känslostadiet nu. Ingenting känns roligt...
Jag har länge känt att jag gärna skulle vilja bli jurist i framtiden, men det känns som att jag kommer förstöra för mig själv genom att inte få tillräckligt bra betyg! Vad ska jag göra? All denna press (som nog egentligen är från mig själv) gör att jag blir så deppig! Jag vill ha jättebra betyg! GAH!
JAG BEHÖVER EN KRAM! Och att någon med ärlighet säger att allt kommer att bli bra...
Jag har länge känt att jag gärna skulle vilja bli jurist i framtiden, men det känns som att jag kommer förstöra för mig själv genom att inte få tillräckligt bra betyg! Vad ska jag göra? All denna press (som nog egentligen är från mig själv) gör att jag blir så deppig! Jag vill ha jättebra betyg! GAH!
JAG BEHÖVER EN KRAM! Och att någon med ärlighet säger att allt kommer att bli bra...
...
Allt faller samman! Jag vet inte vad jag ska ta mig till!
Jag är sjuk och stressad över skolan. Och inte nog med det så finns det också en stor risk att vi kommer att bli tvugna att antingen lämna bort våra djur, eller avliva dem! Allt på grund av att min syster är allergisk. Men vad är det mest troliga av dessa alternativ? Finns det någon omtänksam människa som vill ta hand om två gamla katter och en gammal kanin?
Jag vill inte lämna bort dem alls, men om jag blir tvungen så vill jag att det ska bli till någon som verkligen behandlar dem bra. De ska må lika bra som de gjort här. MEN JAG VILL INTE LÄMNA BORT DEM! JAG VILL INTE! JAG STÅR INTE UT MED TANKEN! Jag vet inte om någon förstår mig, men för mig känns det som att jag måste göra mig av med mina barn! Så känns det särskilt när det gäller vår ena katt Amanda, för hon har verkligen fäst sig vid mig och om jag skulle lämna bort henne så skulle det kännas så himla orättvist. Jag hatar att man måste välja mellan någons välbefinnande och sina djur!
Jag vill såklart att min syster ska må bra, men jag vill samtidigt ha kvar djuren. Jag har kompisar som säger att de egentligen är allergiska, men att de struntade i det och behöll sina djur för att de älskar dem. Min storasyster är också allergisk mot katter, men hon har kvar sina ändå. Jag vet inte hur min lillasyster mår, men jag tycker inte att det verkar som att våra djur har påverkat henne så mycket. Jag hoppas att vi kan behålla djuren, jag ska iallafall be mina föräldrar och min syster. Men de kanske inte förstår hur ledsen jag är...
Jag mår så jäkla dåligt av allt detta att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är sjuk i en förkylning och så är jag superstressad...Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra och jag tror inte att det finns något som någon kan göra för att jag ska må bättre. Jag måste helt enkelt ta mig ur detta själv. Det kan bara bli bättre, som man brukar säga.
Nu måste jag plugga vidare. Och må dåligt. Och gråta lite kanske? Jag vet inte om jag har rätt att tycka synd om mig själv, men det gör jag ändå. Men jag tycker mest synd om mina djur som inte har något val...
Jag är sjuk och stressad över skolan. Och inte nog med det så finns det också en stor risk att vi kommer att bli tvugna att antingen lämna bort våra djur, eller avliva dem! Allt på grund av att min syster är allergisk. Men vad är det mest troliga av dessa alternativ? Finns det någon omtänksam människa som vill ta hand om två gamla katter och en gammal kanin?
Jag vill inte lämna bort dem alls, men om jag blir tvungen så vill jag att det ska bli till någon som verkligen behandlar dem bra. De ska må lika bra som de gjort här. MEN JAG VILL INTE LÄMNA BORT DEM! JAG VILL INTE! JAG STÅR INTE UT MED TANKEN! Jag vet inte om någon förstår mig, men för mig känns det som att jag måste göra mig av med mina barn! Så känns det särskilt när det gäller vår ena katt Amanda, för hon har verkligen fäst sig vid mig och om jag skulle lämna bort henne så skulle det kännas så himla orättvist. Jag hatar att man måste välja mellan någons välbefinnande och sina djur!
Jag vill såklart att min syster ska må bra, men jag vill samtidigt ha kvar djuren. Jag har kompisar som säger att de egentligen är allergiska, men att de struntade i det och behöll sina djur för att de älskar dem. Min storasyster är också allergisk mot katter, men hon har kvar sina ändå. Jag vet inte hur min lillasyster mår, men jag tycker inte att det verkar som att våra djur har påverkat henne så mycket. Jag hoppas att vi kan behålla djuren, jag ska iallafall be mina föräldrar och min syster. Men de kanske inte förstår hur ledsen jag är...
Jag mår så jäkla dåligt av allt detta att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är sjuk i en förkylning och så är jag superstressad...Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra och jag tror inte att det finns något som någon kan göra för att jag ska må bättre. Jag måste helt enkelt ta mig ur detta själv. Det kan bara bli bättre, som man brukar säga.
Nu måste jag plugga vidare. Och må dåligt. Och gråta lite kanske? Jag vet inte om jag har rätt att tycka synd om mig själv, men det gör jag ändå. Men jag tycker mest synd om mina djur som inte har något val...
