Hej, vi kom precis hem. Klockan är tjugo i åtta. Detaljer lär följa senare. Jag tror minsann att Amanda bloggar om kvällen/natten/morgonen i detta nu. Det är nog en intressant historia att läsa.

Om en halvtimme ungefär ska vi ta 82 till Finchley Road Station för att sedan traska ner till Body Retreat och Maj Hair. Jag ska få minimanikyr, minipedikyr samt conditioning treatment och wash and blow dry för håret. Detta passar finfint idag då vi ska på Skandinavian Party på The Warwick ikväll. Najsnajs! Jag tycker dock lite synd om kvinnan som måste ta i mina fötter...

Imorgon ska jag upp lite innan nio för att vara beredd vid datorn. Nog tusan ska det gå vår väg!

Imorgon åker vår kära granne Febe hem till Holland. Hon är så söt och rar. Det är så tråkigt att vi inte kommer ses på länge. För ses igen, det ska vi verkligen se till att göra.

Om 25 minuter ska vi ta 82 till O2 centre där vi först ska dricka vin och äta trerätters på Zizzi (jaa, på den restaurang där Amanda och jag jobbade förut) för att sedan glida in på biografen intill. Sambon och jag har köpt en going away present till Febe, mihihi.

Tjing tjong pling plong.

... kära bror på 33-årsdagen! Nu är du vuxen. ;)

Igår, efter två glas vin, kände jag mig av nån anledning lite poetisk (se 'dikten' här under). Och när jag känner mig poetisk vill jag nästan alltid skriva på engelska. Jag vet inte riktigt varför. Det kanske bara är mycket svårare att formulera sig på svenska? Hmm...

Vad ska man hitta på idag då? Nanananaaa...

Face your reality.

I can't just close my eyes
and pretend you're not there.
I have tried to outrun you
but you follow me like a shadow.

You invade my every dream
and I pray that when I wake up
you will be gone.
But you're always there.

Then one day
I suddenly realise
that you're not real.
You're just a shadow.

And shadows always disappear
when the morning comes.
So now that's all I see.
I only see the light.

"There are no innocents
. . . just different degrees of responsibility"

Detta är vad som händer när man bor utomlands - man missar helt att det är fettisdagen/semlornas dag. Någon kunde väl ha hört av sig? Snyft.

Amanda drog ner mig på jorden idag, då hon förklarade att vi inte kommer ha med oss så mycket pengar härifrån som vi först trott. Detta kan iofs bero på att vi nu varit utan arbete i en månad och att vi under den tiden har spenderat pengar på grejer som jaa... mat, bland annat (vem behöver mat, egeeeentligen?). Jag blir lite deppig nu när jag tänker på alltihop. Kommer jag inte ha råd med allt roligt jag planerat att göra i vår/sommar? Om jag får jobb på GB även i år, kommer det med största sannolikhet bli min räddning. Har skickat in en ansökan och håller tummarna. Men man vet aldrig, jag kanske får strunta i mina planer... depp, depp...

Nu ska jag joina Febe och Amanda som ser på SATC.

...London och Hej hej Västerås säger vi måndag 20 april. Kl 14.25 är vi back in Svedala.

Biljetter är köpta. Hua!

Eller okej, jag vill helst styra mitt eget liv. Men nu vet jag verkligen inte vad jag ska göra.

Det handlar om vad jag ska läsa i höst. Har redan bestämt att det blir Uppsala universitet. Detta eftersom det har rykte om sig att vara en väldigt bra skola samt att det finns mycket som verkar intressant. Men den senare faktorn skapar även ett stort problem. Vad fasen ska jag välja?

När jag väljer det ena eller det andra tar ju mitt liv just den riktningen. Och det är lite skrämmande. Tänk om man inser efter ett par år att det man håller på med inte är vad man helst vill göra?

Nu skulle jag vilja ha lite hjälp här vid vägskälet. Vad är mest Madde? Det är inte som att ni måste säga nåt och så tar jag det, utan jag vill bara ha lite tips och råd. Höhö. Okej, för er som vill och orkar hjälpa: gå in på de olika länkarna och öppna "Ladda ner programinfo" i rutan "Mer information" för att läsa vad programmet handlar om. Släng sedan gärna en kommentar gällande vad ni tror jag inte kommer tröttna på, eller nåt sånt. Hehe :)

Språkvetarprogrammet, Kandidatprogram i retorisk och litterär kommunikation, Politices kandidatprogram och Historikerprogrammet. Tror det är dessa jag ska välja mellan, om det då inte tillkommer ännu fler intressanta saker. Suck, varför ska det vara så svårt att försöka vara vuxen?

Vad vill du? Vad vill jag?

Hmm.. Nu har jag inte hört något från mina två äldsta syskon på ett tag. Hint hint, liksom. Näe, nu tänker jag svälja den där dumma stoltheten och skriva två kärleksfulla sms. För vad är det som säger att det är de som måste höra av sig till mig?

Och nufan ska det väl bli av. Se upp pojkar, 6 maj kommer tre tjejer att äta upp er!

(Nu spelas en låt av The Hives medan de demonstrerar specialeffekter i en video på Oscarsgalan. FYI, liksom. Heja Sverige!)

Vi har det lite knasigt just nu. Igår var det exakt två månader tills vi ska åka hem. Och två månader kan man ju tycka att vi ska kunna jobba. Men saken är den att vi kommer få besök mellan slutet av mars och början av april. Och efter det vill vi ha tid att åka runt lite i London och andra ställen för att utforska så mycket som möjligt innan vi måste städa och packa ihop våra Londonliv. That leaves us with i princip bara en månad då vi har möjlighet att arbeta. Det känns lite kört, faktiskt. Egentligen har jag inget emot att ha all denna lediga tid till att bara göra sånt vi vill (resa, utforska osv), men vi kommer nog hinna bli ganska uttråkade. Suck, har någon några bra idéer och förslag?

Varför blir det alltid så att händelser efter ett tag hamnar i en sorts dimma? Det känns som att allt jag upplevde för endast några månader sedan bara var en dröm. Ibland önskar jag att det verkligen var på det viset. Åtminstone när det gäller vissa saker. Om jag formulerar mig såhär i stället; ibland önskar jag att vissa personer bara hade varit en dröm. Det hade varit mycket lättare såhär i efterhand.

I natt drömde jag en massa konstigt. Ja, det mesta var helt knasigt. En enda stor blandning, en enda stor röra. Det var längesen jag vaknat och känt mig så förvirrad. Men det som bränner mig mer än förvirring såhär efter en dag av reflektion är den där känslan i magen som får mig att önska jag kunde sitta på en såndär buss med a special person of mine. Eller egentligen vara var som helst. Bara jag får hålla någon i handen på just det där sättet. Det där fina sättet.

Och att jag kunde berätta vad som helst och den där personen skulle tycka om mina rodnande kinder istället för att se mig som en liten flicka. Och att den där personen skulle säga en massa fina saker. Och hela tiden hålla min hand på det där fina sättet.

Spotify är ett fantastiskt musikprogram som jag tror att vem som helst skulle tycka om. Man måste få en invite för att kunna ladda ner programmet. Jag fick min genom att skriva upp mig på en lista på hemsidan. Men för en liten stund sedan hittade jag ett sätt där man inte behöver vänta. Ni kan få en invite här. Jag tror iallafall att det fungerar. Men eftersom jag som sagt redan har Spotify har jag ju inte testat, höhö. Den som väldigt gärna vill ha Spotify och vågar pröva - gör det! Flera andra bloggare har länkat till den där sidan, så det verkar ju seriöst.

Jag förstår inte vart den där känslan kom ifrån. Men plötsligt var den där. Jag blev som en urvattnad trasa, vriden åt helt fel håll. Upp-och-ner och hit och dit. Jag tror att mycket av denna känsla är oro. Oro över en massa saker. Saker som jag nog inte ska skriva om i bloggen. Visst, jag är ganska öppen när det gäller en hel del privata detaljer, men detta är nog lite för känsligt. Äsch, nu blir det jobbigt för ni kommer bli nyfikna och tro att det är mycket värre än vad det är.

Jag kan iallafall säga att en del av oron (eller den mesta av den kanske det är, nu när jag tänker efter) är oro inför allt möjligt som ligger i framtiden. The future is indeed a scary thing. Och jag har insett att jag knappt har oroat mig alls - på det sätt jag alltid oroade mig förr - under den tid vi hittills har spenderat i London. Det är först nu. Så jag kanske har rätt att vara lite orolig från och med nu. Eller?

...Madeleine FM!

Maria Mena är en ung kvinna med vacker röst som jag varmt rekommenderar er att lyssna på. Mina favoriter är All this time (Pick-me-up song), Belly up, Power trip ballad och Just a little bit.

"Ut med det nu" måste jag ha tänkt. Och ut kom det. I floder. (Jag måste uppenbarligen förtydliga; tårar, inte maginnehåll...)

Förresten är jag kär i Hugh Dancy. Men mest i Orlando Bloom. ÅTERFAAAAAAAAAAAAAAAAALL!


Och inte är väl det så konstigt? Kolla bara in snubben! Han är så vacker, så vacker. Ja, män kan vara vackra. Och vackra män är den typen jag gillar mest av alla slags män. De som är vackra både på utsidan och insidan.

Okej, jag föredrar tiden då han hade längre hår framför det korta han har nu. Men Orlando kommer alltid vara min favoritkille, med eller utan fint hår. Han har aldrig svikit mig såsom andra har gjort. Det fanns en tid då han fanns i mina tankar varje dag, precis som mer verkliga personer (sådana jag faktiskt har mött) gör nu. Jag var emotionellt outvecklad och trodde med hela min själ på påståendet att man visst kan vara kär i en kändis, en person man aldrig träffat.

I tisdags möttes vi på Madame Tussaud's, han och jag. Såsom jag letade förra gången. Och nu fann jag honom där, omringad av en massa tjejer. Och allt från den där tiden då jag var 14 och "så kär, så kär" kom tillbaka, kändes det som. Jag blev ung på nytt. Jag blev helt till mig. Helt knasig blev jag. Så nu har jag en liten aning om hur jag skulle reagera om jag någonsin skulle träffa den riktiga Orlando. Märk orden "liten aning". För jag tror att det skulle vara mycket, mycket värre än så. Jag skulle förmodligen svimma, för att sedan vakna och lägga mig i fosterställning och fråga mig själv om han är verklig. Under den tiden har Orlando såklart hunnit smita undan från den galna lilla flickan. Och så blev det med det bröllopet, liksom.

Nu har jag bytt header igen. Om min syster tycker bättre om denna än den hon skapade själv borde det vara okej. Så tänkte jag. Jag uppskattar iaf alla synpunkter, tackar! :) Okej, men vad tycker ni nu när ni ser denna bild i större format? Borde jag ha den svartvita istället? Eller en kombination av de båda, som vissa föreslog?

Oj, jag kan nästan inte trycka på rätt tangenter. Har druckit lite vin.. och en drink. Ska kanske ut på den lokala puben, dressad som en cowboy. Tjingtjong, plingplong.

Under kvällen har jag suttit och trixat lite med en header. Såhär blev den:



Vad tycker ni? Ska jag ha den eller behålla den Jessica gjorde? Det står lite mellan färg och inte färg. Jag vet inte själv, så ni får hjälpa mig! :)

Jessica har skapat en ny header till mig. Tack tack! Vad tycker ni om headern? Jag tycker den är jättefin, förutom att jag ser ut som ett skelögt spöke på den högra bilden. Men det är ju inte Jessicas fel, liksom. Jag funderar dock på om jag kanske borde ha lite mer färg i min header? Mer färg i tillvaron? Men fasen, jag gillar ju svartvitt... Ska kanske ta och experimentera lite själv, höhö. Min stackars syster är sjuk och orkar såklart inte spendera all sin tid vid datorn för att göra tjänster åt mig. So I'm on my own. It's me and picnik.

Igår var vi på promenad i Hampstead Heath, en gigantisk park. Av nån anledning var jag inte på särskilt bra humör och var ganska gnällig och jobbig. Och jag hatade mig själv för det. Men nu har jag kommit till insikt. Jag kan inte hålla på och vara arg på mig själv hela tiden. Jag måste acceptera att jag är en sådan person som ibland har svårt att se ljuset i tunneln. Det bara är så, tyvärr. Och det innebär samtidigt att mina vänner får stå ut med att jag är sådär ibland - att jag inte är en särskilt trevlig människa helt enkelt. Jag försöker att inte vara på det viset, det gör jag verkligen. Men det är svårt när man trots frisk luft och motion har sprängande huvudvärk och helst vill hem och lägga sig och det regnar och skorna fylls med lera och man inte vill tycka illa om en viss person men man inser att det bara inte går att ändra på.

Idag har jag varit lite pojke. Köpte nämligen ett dataspel som jag tror det är fler pojkar än flickor som spelar. Men det struntar jag i. Jag har inget emot att vara pojke! Å andra sidan föredrar jag pojkar själv, så det är nog bäst för mig om jag fortsätter vara bara flicka. Eller vad tror ni?

Imorse fick jag fina saker av världens bästa sambo. Croissantes och chokladhjärtan. Ja, hon är den finaste sambon ever. Hon tar hand om mig hela tiden, mest i smyg. Hämtar saker åt mig, säger åt mig att "nu måste du äta mat" och "nu borde du väl sova?" osv. Så inbilla dig inte att jag inte märker att du är för snäll mot mig, mycket snällare än jag förtjänar! Jag uppskattar det verkligen, barasåruvet. <3

Idag är det Alla hjärtans dag, och vad passar bättre för alla ensamma och olyckliga singlar än en både uppmuntrande och deppig låt?

I need love, love
to ease my mind
I need to find, find
someone to call mine
But mama said

You can't hurry love
No, you just have to wait
She said love don't come easy
It's a game of give and take
You can't hurry love
No, you just have to wait
You've got to trust, give it time
No matter how long it takes

But how many heartaches must I stand
before I find a love to let me live again
Right now the only thing that keeps me hangin' on
When I feel my strength, yeah, it's almost gone
I remember mama said:

You can't hurry love
No, you just have to wait
She said love don't come easy
It's a game of give and take
How long must I wait
How much more can I take
Before loneliness will cause my heart,
heart to break?

No, I can't bear to live my life alone
I grow impatient for a love to call my own
But when I feel that I, I can't go on
These precious words keeps me hangin' on
I remember mama said:

You can't hurry love
No, you just have to wait
She said love don't come easy
It's a game of give and take
You can't hurry love
No, you just have to wait
She said trust, give it time
No matter how long it takes

No, love, love, don't come easy
But I keep on waiting
Anticipating for that soft voice
to talk to me at night
For some tender arms
to hold me tight
I keep waiting, I keep on waiting
But it ain't easy, it ain't easy
But mama said:

You can't hurry love
No, you just have to wait
She said to trust, give it time
No matter how long it takes
You can't hurry love
No, you just have to wait
She said love don't come easy
It's a game of give and take

Jag blev just glad i hjärtat. Se här.

Ett tydligt tecken på trötthet - man säger konstiga saker:

(Konstigt, gnisslande ljud hörs)
Amanda, med en aning förfärad röst: "Var det nån som skrek?"
Jag: "Eller så var det en bok."

Haha. Jag menade en bil, om någon är nyfiken. Det som också var roligt var att Amanda inte reagerade på att jag misstänkte att det kunde ha varit en bok som skrek på hjälp. Så jag antar att även hon behöver sova lite.

Jag borde egentligen sova nu. Som vanligt. Och när jag är lite trött och sådär, sitter jag alltid och tänker och funderar och hoppas och önskar. Just nu önskar jag att jag var mer snitsig och poetisk och full av bra idéer och var bra på att fotografera och sådär svår att förstå sig på men ändå väldigt omtyckt just tack vare det svåra och mystiska. Jag önskar jag hade vackra ord att skriva ned eller yttra inför någon speciell person.

God natt!

Jag har blivit utmanad av Sandy (http://sandrawallstrom.blogspot.com) 
Så här lyder utmaningen: Gå in i mappen "Mina bilder" på din dator. Gå till 6:e mappen och därefter väljer du det 6:e kortet. Visa den i din blogg och skriv något om det! Invitera 6 stycken nya att vara med på utmaningen, länka till dom och låt dom veta att dom är utmanade!

Här kommer bilden, men jag orkar inte utmana någon. Dock får den som vill gärna känna sig utmanad! :)

Om jag ska orka vara trevlig mot grannen (och min kära besökare) imorgon, måste jag nog hoppa i säng nu. Tyvärr har jag sabbat den normala dygnsrytmen, vilket innebär att jag är uppe för länge och sover till minst 12. Jag är liksom inte trött i detta nu. Bara lite..vad ska man säga...såsig i huvudet.

Idag har jag fått lite perspektiv på mig själv och mina "problem". Det som hände (och inte hände) var förmodligen av en anledning. Det är flera av mina vänner som har sagt detta (och ni har nog rätt) - om det hade slutat finare, hade det varit ännu svårare att släppa taget. Jag har så länge önskat att det hade slutat finare. Och om man ser till just det förvånar jag mig själv med att nu säga detta; det var nog bra att det blev som det blev. Om det var för att göra plats för bättre saker, det vill säga.

Kanske ses vi aldrig igen. Men kanske, kanske korsas våra vägar i framtiden och vi upptäcker att det där fina hela tiden fanns där och väntade på oss.

Väntade på de rätta versionerna av oss.

Just nu lever jag på hoppet. På drömmar, fantasier och önskningar. Det måste man väl få göra ibland?

Här sitter jag i min ensamhet, då min sambo är i Svedala hos nån kille som hon visst tycker om eller hur det nu var. Det är lite mixade känslor här hos mig. Jag är en sådan människa som tycker det är väldigt skönt med lite ensamhet då och då. Men just nu har jag lite tråkigt och det skulle vara så mysigt om Amanda var här och vi kunde titta vidare på One Tree Hill och jag kunde snor-snörvla och hon kunde fnittra åt roliga ögonblick i serien sådär gulligt som bara hon kan (på det där sättet som jag tycker väldigt mycket om men aldrig har berättat för henne att jag tycker om) och jag kunde be henne om lov att äta kakor och glass och hon kunde säga "Nej, ta ett äpple".

Jag får nöja mig med att vara min egen mamma idag. Det är inte lätt, ska ni veta. Jag är inte så bra på det. Men jag har faktiskt ätit mat idag, jag lovar. Grannen lagade sin gamla vanliga sweet and sour chicken med ris. Det var gott.

Just nu lyssnar jag på urbra musik på Spotify. Funderar på att se på film. Och om jag ska se på film ska jag definitivt äta lite glass. Men bara så du vet, Amanda; om all glass råkar vara borta sen när du är glass-sugen så är det inte mitt fel. En liten nisse kom in och stal den medan jag sov.

Nu får det vara slut med alla tråkigheter i denna blogg! Jag är så förbannat trött på mig själv och mina deppiga tankar. Måste möblera om i min hjärna. Från och med nu ska jag tro på att det finns nåt fint som väntar, och i de stunder då jag har svårt att tro ska jag åtminstone låtsas att jag tror. Även om jag ibland mår dåligt ska det dåliga inte få styra min värld.

Jag vet att det kommer bli svårt för mig att stå fast vi det här. Men jag kan lova att jag ska försöka.

Jag har en konstig känsla. Den dök upp igår. Det känns som att jag väntar på något, eller att något väntar på mig. "Visst känns det som att kärleken väntar", eller nåt sånt. Jag måste hålla ögonen öppna så jag inte missar något. Så att det som väntar där i framtiden inte rusar förbi. Så jag inte missar...livet.

Ibland känns det som att jag är statist i någon annans, eller alla andras, liv. Som att jag av misstag har tilldelats en egen hjärna och därmed kan ifrågasätta varför saker och ting aldrig, aldrig blir som jag vill. Det är frustrerande att hela tiden hoppas och önska medan densombestämmer aldrig lyssnar.

Om en liten stund ska vi bege oss till biografen i Staples Corner. Två av mina favoriter är med i kvällens filmpremiär - Drew Barrymore och Jennifer Aniston. Popcorn, here I come!

Det är något magiskt med Gavin. Han lyckas alltid muntra upp mig med sin vackra röst, melodier och finfina texter.

Belief
Makes things true
Things like you, you and I
Tonight, you arrested my mind
When you came to my defense
With a knife in the shape of your mouth
In the form of your body
With the wrath of a god
Oh, you stood by me
Belief

Det är så orätt av mig att bli sur och avundsjuk och känna mig som tredje hjulet och känna mig som den mest ensamma i världen och tycka att folk kan ta sitt jäkla gullande nån annanstans där ingen liten ensam person behöver se eller höra och tycka att det borde vara hur lätt som helst att aldrig, aldrig, aldrig tjafsa med varandra för att istället vara evigt tacksam att man har sin käresta. Det är så orätt av mig, eftersom jag borde vara glad för andras skull. Men det ska jag säga er, att det är inte lätt att bara känna glädje för någon annan som verkar ha precis det man själv letar efter. Så länge man inte har något alls själv, kommer den där glädjen för andras skull alltid att få trängas med avundsjukan.

Snart springer min älskade katt på gröna ängar. Då känner han ingen smärta, då har han ingen krånglande mage eller ben som hoppar ur led. Jag hoppas verkligen att vi träffas igen. Annars står jag nog inte ut. Fick ju inte ens chansen att säga hejdå...

Igår var vi på musikalen "Oliver!". Härligt var det sannerligen. Fantastiska sång- och dansnummer. Barnen imponerade stort på mig - särskilt en liten pojke som inte kan vara mer än 5-6 år. Han var hur söt och duktig som helst. Ja, typ världens gulligaste! Jag vill adoptera sötungen och letade febrilt efter honom i mitt programblad, men with no luck. Om jag hade fått veta hans namn hade jag kunnat leta upp hans adress och kidnappa honom. Höhö. Äsch, jag får väl nöja mig med att hoppas att jag får egna barn och tvinga dem att vara sådär söta (om de inte är söta av naturen, liksom).

Ni kanske är lite nyfikna på om det är några kända personer som medverkar i musikalen? De jag känner till sedan innan är Rowan Atkinson (som Fagin), Burn Gorman (som Bill Sikes, bild på Gorman) samt Julian Glover (som Mr Brownlow, bild på Glover). Nåja, jag kan väl avsluta med att säga att om ni har svängarna förbi London inom de närmsta månaderna rekommenderar jag er verkligen att se "Oliver!". Very nice indeed, mhm.

Jag borde sova nu, jag vet det. Men bestämde mig för att kika in på Oscarsgalans hemsida. Där fann jag något fint.

<3

Varje gång jag ser eller läser något som har med denna man att göra känner jag alltid att jag behöver gråta. Jag hoppas verkligen att han får det där priset. Det är det minsta vi kan ge tillbaka efter allt det fina han gjorde för filmens värld. Jag blir genuint ledsen om så inte blir fallet.

Jag avskyr när folk lämnar toalettsitsen och/eller toalettlocket uppe. Inte bara på grund av att jag tycker det är både ohygieniskt och ett tecken på lathet. Dessa faktorer borde vara anledning nog för alla att FÄLLA NER.

Nej, det jag tycker är värst med det hela är att jag blir rädd. Rädd att om jag går eller står nära ska råka tappa något jag gärna vill ha kvar. Som mig själv, exempelvis.

I måndags upplevde London det "värsta" snöfallet på 200 år. Då måste jag tillägga att de inte har upplevt mycket vinter i denna stad. Visst, det snöade som tusan ett tag, men det var inte som att de försiktighetsåtgärder som togs verkligen var nödvändiga. I princip all buss- och tunnelbanetrafik stängdes ner. Man avrådde folk från att gå ut i "snökaoset". Skolor, affärer, biografer mm stängdes ner eftersom ingen kunde ta sig dit. Det var ganska roligt att som svensk betrakta allt 'från insidan' - och det inte utan att man fnissade ganska mycket. Igår läste Amanda dessutom i the Times att Londonborna själva tycker att de är fjantiga. Det stod något i stil med "Det måste finnas något land som hanterar snö sämre än oss. Men var? VAR?"

Mitt i allt det roliga var det inte så skojsigt att Theatre Royal Drury Lane stängde ner för dagen. Vi hade ju biljetter till musikalen Oliver. Prutt. Men vi har rätt att få pengarna tillbaka. Dock vill vi hellre byta till biljetter för en ny föreställning. Vi ska snart åka in till Covent Garden och lösa detta problem.

You left me here to finish your unfinished sentences in my head. You left me to turn myself in and out every night. You left me crying over things that will never be. You left me hoping and dreaming. You left me clinging onto whatever I can reach, whatever feels real enough to actually be real.

You left me without knowing you left me.

Sometimes it feels as though you took my soul and left behind an empty shell. Sometimes I question my sanity for even being able to feel like this. It never went anywhere in real life. But in my head, I must have fast forwarded to a place where I can actually be this depressed.

Oh my. I really need some sun in my life.

Vad är smärta? Jag menar... det finns ju ren fysisk smärta. Som man känner när man exempelvis hugger sig i fingret med en yxa. Men sen finns det ju en smärta som är betydligt svårare att definiera. En smärta som kommer inifrån. Psykisk smärta. Som man känner när man är olyckligt kär, till exempel. Det är en mycket värre smärta än den fysiska smärtan. Det tycker i alla fall jag. För den går inte att lindra med salvor eller piller (i och för sig, med riktigt starka piller kanske). Den bara finns där hela tiden och förtär dig inifrån. Den börjar i hjärtat och tuggar sig utåt. Lämnar stora hål efter sig. Hål som du inte kan föreställa dig skulle kunna fyllas med en bra känsla igen. Du ser ingen utväg.

Men om denna psykiska smärta gör stora hål i din kropp - borde den då inte kunna beskrivas som fysisk smärta? Var går gränsen mellan det fysiska och det psykiska? (Och varför känner jag att jag måste diskutera kring detta? Suck, jag är nog bara väldigt trött...)

Nog är det väl på det viset att om man mår så dåligt att det gör ont inombords, finns det ingen gräns mellan det psykiska och fysiska. Allt smälter ihop och får dig att önska att du hade huggit dig i fingret med en yxa istället för att falla för någon som inte besvarar dina känslor. Det är hemskt vad huvudet kan göra med resten av dig.

Jag vet att det är en hel del personer som till och från läser min blogg - en del personer jag kanske inte brukar berätta sånthär för. Men jag vill bara belysa ett roligt faktum. Jag har väl ett visst rykte, och det är nog få som ser mig som annat än den lilla blyga och pryda flickan. Hittade precis en rolig grej på Facebook. "Hur hör det här ihop då?" tänker kanske ni. Jo, där kan man svara på olika frågor gällande om man tror att vännerna har gjort det ena eller det andra. Visst, jag har inte gjort så mycket konstigt (som att röka marijuana eller hoppat bungyjump eller fallskärm eller druckit en dunk bensin eller sniffat lim). Men den som svarade "Nej" på "Tror du att Madeleine har strulat med någon på jobbet?" har inte alla fakta, så att säga. Nej, jag har inte strulat på själva arbetsplatsen. Dock blev jag en klubbkväll/-natt lite halvt attackerad (ganska kärvänligt, kan man nog tillägga) av en kollega. Synd att det inte var den kollega jag hade hoppats på. Höhö.

Okej, jag är väldigt trött. Och detta inlägg är bara pinsamt för mig. Men jag tycker det är lite roligt att kasta grejer i ansiktet på de som tror för lite om mig. Men börja för all del inte tro för mycket nu! Då blir ni bara besvikna. Jag är ju ganska tråkig egentligen...

En tanke kröp nyss inpå mig. Jag måste göra något. Välja antingen den ena eller den andra vägen. Och vad skulle i slutändan vara bäst för mig? Jag vet nog svaret innerst inne, men tror inte att jag är redo - att jag vill glömma och gå vidare - riktigt än. Det är ju så jäkla mycket roligare att plåga sig själv med önsketänkande och dagdrömmande och förhoppningar om framtiden (som man vet aldrig kommer bli verklighet, men ändå lurar sig själv att tro på).

Jag

orkar

inte

mer.

Jag tror att jag är tillbaka. Tillbaka i the Land of the pathetic and miserable little girl. På flera sätt är det nog många som förstår mig, som kan sätta sig in i det här. Men på ett sätt är det ingen som förstår. Eller, rättare sagt - jag förstår inte hur någon kan förstå mig, om det nu är någon som gör det.

Jag orkar inte längre prata om det. Och det är nog ingen som orkar lyssna. Och båda delarna är väl bra, för jag skulle nog inte kunna förklara om jag försökte.