Igår var vi på promenad i Hampstead Heath, en gigantisk park. Av nån anledning var jag inte på särskilt bra humör och var ganska gnällig och jobbig. Och jag hatade mig själv för det. Men nu har jag kommit till insikt. Jag kan inte hålla på och vara arg på mig själv hela tiden. Jag måste acceptera att jag är en sådan person som ibland har svårt att se ljuset i tunneln. Det bara är så, tyvärr. Och det innebär samtidigt att mina vänner får stå ut med att jag är sådär ibland - att jag inte är en särskilt trevlig människa helt enkelt. Jag försöker att inte vara på det viset, det gör jag verkligen. Men det är svårt när man trots frisk luft och motion har sprängande huvudvärk och helst vill hem och lägga sig och det regnar och skorna fylls med lera och man inte vill tycka illa om en viss person men man inser att det bara inte går att ändra på.