mörkret och de sena kvällstimmarna bjuder hjärnan till dans med dumma tankar. jag förminskar mig själv. förringar min egen betydelse i den här världen, bland dem jag tycker om - de som betyder så mycket för mig. rädslan tvingar sig på. du är lätt att lämna och om du lämnas så faller du samman och blir till ingenting. jag har nog lagt mycket av mitt liv i händerna på en annan person och är rädd att allt det jag lagt där skulle försvinna om han gick ur mitt liv. samtidigt antar jag att man kan gå vidare. vet bara inte om just jag är stark nog att kämpa i jobbiga stunder.

det är så dumt; inget har hänt, allt är bra. men jag är bara så rädd. jag klarar inte att det kanske tar slut en dag, att kärleken är borta, att få en kniv i bröstet, att stirra i taket och inte kunna se en ljus framtid. jag vill inte dit, aldrig. vill inte försonas med tanken på att jag ändå måste vara beredd.

hur många gånger har jag inte ältat detta? varför kan jag inte leva i stunden och njuta? jag har ett sådant idiotiskt hjärta som kräver att jag ska älta dåtid (till och med sådant jag sagt tidigare under dagen, som gjort att jag känt mig korkad eller osmidig) och frukta framtid.

ibland har jag kvällar och nätter som dessa. jag känner mig som tredje hjulet i kontrast till allt. som att min existens är i vägen. egentligen borde jag veta att det inte är så. jag ska inte behöva bekräftelse hela tiden.

nu blev det ett sådant trist inlägg fyllt av knasiga tankar att jag måste avsluta med nåt trevligt. hmm...jag är ledig från skolan imorgon. skönt med sovmorgon. jag ska äta fruktsallad till frukost, har jag bestämt. gott. god natt.

om jag låtsades som ingenting, som om jag inte sett den, då skulle den där finnen försvinna. det är jag säker på. jag har inte kunnat ignorera den dock, utan smetat på nåt täckstift som ska torka ut den. nehe, då blir den bara värre!

och det var historien om min finne.

något annat jag tänker på just nu är att jag fotar alldeles för lite. jag har en kamera, men den glömmer jag alltid i min byrå. kamerafunktionen på telefonen är ingen höjdare, men jag känner ändå att jag vill dokumentera mer av min vardag och då är den enklast att utnyttja. kanske skulle dokumentationen inspirera mig till att vara lite gladare, att uppskatta saker lite mer. se på mitt liv i bildform, reflektera lite. som det är nu är jag väldigt koncentrerad på att uppskatta kärleken mellan två personer, mellan oss. att inte ta den för given, och så vidare. men kanske tar jag allt annat fint i mitt liv för givet medan jag kämpar för att inte ta just honom för given? eller jag vet inte. får för mig att man inte kan anstränga sig för andras skull hela tiden, att det är lite människans sätt att vara. måste inte-tänka på saker ibland för att inte gå sönder. leva lite i sin egen värld. och det gör ju faktiskt alla andra. jag borde inte ha så dåligt samvete som jag har. nåväl, det jag ville komma till är att jag såklart uppskattar mina fina vänner och familjen så himlans mycket, trots att jag säger det för sällan och kanske fortfarande går upp väldigt mycket i det jag kastades in i för snart ett år sedan (ett år hörrni!!!!) och ibland inte ägnar tillräcklig tid till alla andra jag tycker om.

förresten saknar jag min katt så mycket idag att det gör ont. hon må vråla och söndra saliv om vartannat, men hon är min bebis som alltid tittar på mig med behövande och kärleksfulla ögon och jag önskar att jag kunde ha henne här hos mig.

har lite panik. 

vill gärna sommarjobba med något som inte ger mig ångest inför varje pass. var ska jag söka jobb? måste väl börja söka nu. bajs bajs. jobbar jag i uppsala får jag inte träffa familjen så ofta, men jobbar jag i flen är det kim som prioriteras bort...

vad ska jag läsa i höst? vet inte om jag orkar master just då, men tror det vore bra att läsa en sådan. om jag väntar med master, vad ska jag läsa istället?

var ska jag bo när tilda (och jag) slutat plugga? har jag ens tillräckliga köpoäng för en lägenhet i uppsala? var ska jag ta vägen om inte uppsala?

i söndags fick familjen ett nytillskott i form av lille Mille. han är pytteliten, har taniga armar och ser ut som en söt gammal gubbe i miniatyr. han var inte menad att födas förrän i april men det fanns visst en outgrundlig plan som skulle följas, så ut i världen kom han, åtta veckor för tidigt. hjärta och mage känns lättare av att veta att han klarade det fint, men jag kommer inte ha lugnat mig ordentligt förrän jag får se bebis med egna ögon, sniffa på honom och krama om hans fina mamma, tillika min fina syster.

annars händer inget direkt spännande utöver studier, förutom att jag var på visit hos Amanda i helgen som var. mycket trevligt! besökte Fotografiska, vandrade genom stan, åt god mat, såg melodifestival, film och På spåret, jag fick besök av förkylning och feber --> zombie, vi gick i second hand-affärer, frös nästan ihjäl och mötte Daniel Adams-Ray på en random gata.

min pojkvän har varit förkyld i två omgångar och lyckades alltså smitta mig den andra gången. tur i oturen ändå att jag inte ligger utslagen i hög feber eller så. men snuva och sprängfärdigt huvud kan jag klara mig utan, särskilt eftersom jag ska vara i skolan varje dag denna vecka. och vad är grejen med att jag gråter var femte minut (för att nånting trycker på tårkanalerna eller nåt)? samtidigt tänker jag inte gnälla mer för det kunde vara så mycket värre och jag har ett fint liv i övrigt, och så vidare.

om en vecka är det alla hjärtans dag. jag är cynisk och tycker det är en fjantdag. brukar gnälla över att folk gör en sådan märkvärdig grej av det. och det är ju inte ALLA hjärtans dag. den uppmärksammar indirekt alla som är ensamma, och de som är ensamma för att de vill vara det sammankopplas oundvikligen med de ofrivilliga och måste på nåt vis försvara sig. jag har i alla fall känt så förr, en slags press att argumentera varför det är (mer än) okej att vara singel. jag har väl aldrig trivts till fullo med singellivet, men hellre singel än att vara tillsammans med vem som helst bara för att man "borde" hitta någon.

men så är jag romantiker också och det har ändå lett till att vi bestämt att vi ska gå på bio, han och jag. antar att jag är något motsägelsefull. å andra sidan har jag aldrig fått uppleva alla hjärtans dag tillsammans med någon som får mitt hjärta att skutta och stanna om vartannat. dock kommer jag inte låta det bli en sliskromantisk dag, och jag tänker förbli cynisk även efter den fjortonde. haha.