mörkret och de sena kvällstimmarna bjuder hjärnan till dans med dumma tankar. jag förminskar mig själv. förringar min egen betydelse i den här världen, bland dem jag tycker om - de som betyder så mycket för mig. rädslan tvingar sig på. du är lätt att lämna och om du lämnas så faller du samman och blir till ingenting. jag har nog lagt mycket av mitt liv i händerna på en annan person och är rädd att allt det jag lagt där skulle försvinna om han gick ur mitt liv. samtidigt antar jag att man kan gå vidare. vet bara inte om just jag är stark nog att kämpa i jobbiga stunder.

det är så dumt; inget har hänt, allt är bra. men jag är bara så rädd. jag klarar inte att det kanske tar slut en dag, att kärleken är borta, att få en kniv i bröstet, att stirra i taket och inte kunna se en ljus framtid. jag vill inte dit, aldrig. vill inte försonas med tanken på att jag ändå måste vara beredd.

hur många gånger har jag inte ältat detta? varför kan jag inte leva i stunden och njuta? jag har ett sådant idiotiskt hjärta som kräver att jag ska älta dåtid (till och med sådant jag sagt tidigare under dagen, som gjort att jag känt mig korkad eller osmidig) och frukta framtid.

ibland har jag kvällar och nätter som dessa. jag känner mig som tredje hjulet i kontrast till allt. som att min existens är i vägen. egentligen borde jag veta att det inte är så. jag ska inte behöva bekräftelse hela tiden.

nu blev det ett sådant trist inlägg fyllt av knasiga tankar att jag måste avsluta med nåt trevligt. hmm...jag är ledig från skolan imorgon. skönt med sovmorgon. jag ska äta fruktsallad till frukost, har jag bestämt. gott. god natt.