Jag känner mig sådär pirrig och uppskattad som jag sällan förmått mig själv att känna förr. Och nu behöver jag inte ens förmå mig själv, för det sköter någon annan.

Idag sov jag till tolv. Igår sov jag till ett. Jag kanske sover för att det är så jävelusiskt varmt. Kanske för att jag inte ska märka att jag är ensam på min luftmadrass för två.

Jag hoppas innerligt att min sommar inte redan har haft sin peak. Det skulle å andra sidan vara en väldigt fin peak, den där midsommaren. Men det är ju nästan två månader tills lovet är slut och jag vill gärna uppleva fler höjdare. Vänta, jag ångrar mig - jag vågar inte hoppas.

Ikväll ska jag mysa med mina vänner på en ö och gratta Karro och äta tårta och dricka saft och eventuellt bli kallad casanova.

Vad är väl en midsommar i de värmländska skogarna? Jag hoppar över negativa ord och säger: underbar.

Det blev inte som jag hade förväntat mig. Det blev bättre, och det blev underligare. Roliga lekar, trevligt sällskap.

Hålla handen hela kvällen, sova sked. Hand på en mage som darrar av pulsens snabba slag, pussar i nacken. Knappt två timmars sömn.

Det blir nog inte mer. Men det öppnade mina ögon.

Hasse Aro. En sån karl!

Känner mig så himla ofräsch just nu. Hoppas koksaltlösning kan förbättra situationen. Kanske kan också solens strålar få mig att glömma.

Det är varmt och jag kan inte sova. Och jag vågar inte lägga mig ner för då får jag en kittlande, slemmig hostattack inom tio minuter (mysigt va?). Så jag tittar på tv3play istället. Efterlyst är bra grejer, det.

Lyssnar på Lady Gaga. Hon är cool och allt kring henne är så smart och fyndigt. Det är som att hon lurar oss alla och möjligtvis även är från en annan planet. Och vore inte det lite häftigt? Utomjordingen Gaga.

Livet är lustigt. Om man umgås för mycket med bara sig själv är det snabba svängar. Ena dagen har man bestämt sig för något och nästa dag känns det motsatta mycket trevligare. Man är som modigast när man inte behöver använda sitt mod, det vill säga när man sitter och funderar på om det är värt att våga eller ej och kommer fram till att ja, det är det. Man arbetar ut en plan på vad man ska säga men inser "i studens hetta" inte att man nog aldrig kommer våga säga det.

Hur mycket jag än solar är jag aldrig brunare än någon annan. Eller visst, nån stackare kanske är lite, lite blekare än jag. Kanske är det precis när det blir olidligt varmt och svettigt och jag tar skydd i skuggan, som jag istället borde stanna kvar i solen och därmed kunna bli ordentligt brun? Okej, helt hopplöst är det inte - jag har många fräknar (♥) och är nog ganska brun ändå om man tittar noga (och eventuellt jämför med mitt vanliga spökbleka jag).

Imorgon är det lunch på thai och sedan mys på kvällen. Jag behöver verkligen umgås med mina fina vänner.

Oh so pretty: Moto Boy – Blue motorbike

Föga förvånande är det Oskar Linnros som sjunger det jag vill att någon ska höra på en brygga i sommarnatten:

Sträcker upp mina händer
Tror att det här kan vara början på nått stort
Jag står precis på gränsen
Horisonten är nån annans konstruktion

Brukade hata mig själv
Måndag-fredag blev en kedja kring min fot
Men det är nånting ikväll
Som får mig att tro att vi kan gå

Genom eld
Bara för kväll
Håll den tänd
Vi kan gå I eld

Sommaren 2008 som jag tyvärr inte kommer ihåg som mycket annat än min första säsong på GB. Men jag fokuserar förmodligen för mycket på att jag fortsatte som den eviga singeln. Jag var förvirrad efter att ha lämnat gymnasiet bakom mig och ganska orolig inför mitt livs hittills största beslut - att spendera ett halvår i London. Visserligen skulle jag ha en av mina bästa vänner som sällskap, men jag hade aldrig bott utan föräldrar eller tryggheten som Flen erbjuder.

Jag skrev ett mejl och sa tack och hej till någon som jag hade låtit betyda så mycket mer än vad personen förtjänade. Story of my life, som ni som inte har märkt det förr sannerligen kommer märka när som helst.

Tidig morgon den femte oktober 2008 var jag en nervös och stressad tjej på en flygplats som lät dessa känslor gå ut över sin familj som hon kanske inte skulle få träffa på ett halvår. Halvt medvetslösa spenderade Amanda och jag sedan dagen tillsammans med Sofie som bland annat letade fotbollsskor i Burnhams motsvarighet till Stadium eller Intersport. Vi besökte även Windsor med tillhörande slott och åt halvdassiga mackor.

Jobb på Zizzi Finchley O2 och bostad på Finchley Road. Det var mycket som hände i London men det fanns även många dagar då ingenting hände mer än att jag chattade med mina vänner hemma i Sverige. Tisdag fjortonde oktober 2008, vår andra träningsdag, hade två personer med sig en tredje som kom att vända upp och ner på mig utan att ens veta om det.

Jag insåg det inte då, men visste att jag skulle inse det senare: det var aldrig så bra som min fantasi ville få det till. Jag lät en charmig maskin slå mig till marken, så hårt att jag inte kunde resa mig förrän långt senare. I december kröp jag fram på jobbet. I januari fick både jag och Amanda nog. Vi klarade oss sedan till april utan att tjäna pengar. Fortfarande kan jag inte förstå hur det gick till. Jag hade aldrig klarat London utan Amanda.

Den där sista tiden i London kan jag se tillbaka på och vara lite besviken på mig själv, men samtidigt tänka att jag hade gjort precis samma sak om jag hade fått chansen att göra om det. Man tar saker för givet, uppskattar dem inte riktigt när de väl är där. Idag saknar jag London så grymt mycket men vet att jag på något sätt i slutändan ändå spenderade min tid där på ett bra sätt.

Tjugonde april 2009 landade vi på svensk mark och möttes av Annika och en påse lösgodis. Hemma i köket på januarivägen väntade pappa och även ett brev från GB som förklarade att jag skulle få spendera även den kommande sommaren med att göra glass.

McFly i Oxford sjätte maj 2009. Det var bara en dröm, det tror jag.

Sommaren 2009 sprang även den förbi som ett moln på minneshimlen. I början av augusti såg vi Snow Patrol och U2 och bodde i en bil mitt i Göteborg. Jag var rädd för att börja ett nytt kapitel men hamnade ändå till slut i Uppsala tillsammans med Jessica. Och jag överlevde därefter mycket tack vare henne.

Grupp 5 (senare 3) visade sig vara en alldeles jättebra klass. Jag hittade nya vänner, vissa för livet. När höst började gå mot vinter hittade jag något vackert, som efter en fika på Ofvandahls visade sig inte passa mig alls. Kanske blev jag rädd och överdrev därmed, men samtidigt ska man nog gå på känsla när det gäller... känslor.

Första året på universitetet gick så mycket snabbare än jag hade kunnat ana. Tiden som sambo med Jessica gick mot sitt slut och det smärtar oerhört. Samtidigt känns det som att livet styr mig i den riktning som passar. Förmodligen behöver jag bo helt själv, åtminstone för en stund, för att bli den jag ska vara.

Vad gäller själva studierna pressade jag (och förmodligen ingen annan) mig själv något oerhört. Ibland tills dess att jag knappt visste om jag var levande eller ej. Min största kritiker är jag själv. När man ser på resultatet är det ganska tydligt att jag underskattar mig själv: av totalt åtta delkurser kunde man få VG på sex av dem och jag fick VG på fem, det vill säga VG i både Retorik A och B.

Nu är det sommarlov på riktigt för första gången på flera år. Från jobb på GB hela sommaren till inget jobb alls. Jag blev otrolig jävla arg, då jag hade planerat mitt liv efter jobbplanerna. Inga pengar får jag, mer än återbäringen. Och ingen återbäring nästa år. Och vi ska ju åka till London. Och jag avskyr att behöva komma med svansen mellan benen och låna pengar av familj och vänner. Men jag måste nog lägga stoltheten åt sidan.

Lagom till försommaren hittade jag ännu en sak att sätta på piedestal. Det gick från ingenting till ingenting med nånting. Piedestalen tippade över. Och jag kom att inse att föreställningar om personer nästan aldrig stämmer. Och jag kom att inse att jag är glad att det är så. Och jag tror att jag ska lämna det till ödet.

Ser på VM i Sydafrika och önskar kanske ibland att jag var där. Kanske.

Idag har jag, likt gårdagen, promenerat genom ett Brogetorp i kvällssol och insett att jag är värd något fint. Jag är värd mer än att sitta och vänta eller hoppas. Jag kommer aldrig bli den snyggaste i ett rum men jag har tröttnat på att ibland önska det. Jag måste klara av att människor tittar på mig. Det är inte alla som tycker att jag ser konstig ut. Kanske är det inte ens många som tycker det. Kanske är det bara ett fåtal som tycker det, och då kan väl de få tycka det.

Jag ska från och med nu vara svårfångad på ett bra sätt, på ett sätt som är intressant och inte - som tidigare - förbryllande. Livet som lycklig singel är värt mycket mer än livet som olycklig tjej som letar så mycket att hon aldrig finner något. Och en dag, kväll eller natt behöver inte bli något mer. Kanske lär jag mig att acceptera det när jag behöver.

Just nu önskar jag mig en sommarkväll på en brygga där jag spelar upp en låt för någon som förstår.

Mitt mål för resten av livet: prestationsångesten jag ständigt lägger på mig själv inom alla områden i livet, den ska bort.

Jag har svårt att se det ljusa i tillvaron när vädret är såhär. Det får mig att känna mig otillräcklig och värdelös. Särskilt när jag måste prata om pengar eller att jag inte har nåt jobb samtidigt som det är såhär dåligt väder för då slutar jag aldrig tänka på det trista som ständigt väntar på att få uppmärksamhet. 

Optimister lever kanske längre än pessimister men jag har en känsla av att realister lever allra längst och jag ser mig nog snarare som realist än pessimist. Det är inte som att jag går runt och är sur eller deppig hela tiden. Eller, såhär är det nog: jag en drömmare, men när jag drar fram min realistiska sida och inser att jag drömmer för mycket om sådant som är otroligt eller omöjligt så blir jag något av en pessimist och livet får gråa moln.

... men först vill jag uttrycka min kärlek till Oskar Linnros och hans nya album Vilja bli. Galet bra och träffande! Ungdomens bekymmer. Särskilt 25 och Från och med du tycker jag om (och de är dessutom tvillingar). Godnatt.

Uppdatering: Oskar Linnros, vilket underbart vackert namn. Tror jag ska byta mitt mot det.

Jag mår bra egentligen. Men oj vad det är skönt att skriva ner alla småsaker som skaver. Det borde jag såklart göra i min fina anteckningsbok som ingen får läsa, men det är mycket lättare här. Jag får inte ont i handen och fyller inte upp en hel sida med bara tre ord (jag skriver så stort). Och så känns det på nåt sätt som att jag anstränger mig mer här, för att varken säga för mycket eller för lite.

Om det bara vore enklare. Det ska inte vara enkelt, men det ska heller inte vara såhär svårt. Kanske är det bara inbillning, men det känns som att jag kan göra vad som helst nu, helt plötsligt. Som att jag vågar. Och att det kan gå vägen om jag bara får en chans. Jag tycker inte man ska behöva arbeta för att ens få en möjlighet. Det förstör det roliga och det gör att man ligger vaken på natten och tänker och sedan fortsätter att tänka under dagen och sen...

Hur får man någon man inte känner att tycka om en? Vad säger man för att få någon att falla? Jag önskar man kunde börja tycka om varandra samtidigt. Så att den ena inte behövde undra om den andra bara tycker att man är en jobbig liten tjej. Men sen då - tänk om den andra faller medan den jobbiga tjejen plötsligt inser att det (han) inte var som hon trodde? Det, är jag ganska säker på, är en risk de flesta tar och i synnerhet den jobbiga tjejen eftersom hon drömmer så mycket.

Idag har jag återigen förbannat vädret och även min onda hals och tunga huvud. Spelat The Sims. Imorgon vill jag ha sol och endorfiner.

Snart gör jag vad som helst för att få det jag vill ha. Jag vet inte om det är dåligt eller bra.

Ibland kommer underliga minnen för mig. Sådant som man, då när det utspelade sig, inte trodde man skulle komma ihåg långt senare.

Lucia på ålderdomshemmet då jag fick ha kronan. Skoldiscot där jag blev ihop med Jesper för första eller andra gången och vi dansade tryckare och han var två meter längre än mig och mamma som var dörrvakt hade lovat att inte tjuvkika men gjorde det ändå. Skoldiscot där Sebastian och jag var ett par och vann tryckartävlingen och fick varsin Markoolio-skiva. Alla gånger vi lekte Tjuv och polis eller På rymmen eller Burken och det aldrig slutade vara roligt. Den långa rulltårtan på muren. Väskkön på busshållplatsen och Under hökens vingar kom. Jag hade huvudrollen som Hoppsan i en alldeles egen scen i vår årskurs sista skolteater. Skolavslutningen då Lina skulle ha håret i olika frisyrer beroende på om Samantha hade blivit bra eller inte. Skolavslutningen i femman då vi fick en ros av vår lärare. Dagen hemma hos Ingela när hon inte längre skulle vara vår lärare.

Första dagen i sexan då vi fick veta vilken klass vi hade hamnat i. Två personer som bråkade om en stol när vi skulle skriva historiaprov. MEJP. Jojo, Elin, Lina och jag vann nästan alltid tipspromenaden på högstadiet och jag minns särskilt den gång vi fick ett underligt pris av Ellinor (var det en apa på en penna?). Dansen i ring på balen i nian då jag fick agera man. Skolfotograferingen då jag och Josse hade likadana rutiga strumpor och fotografen hade vita byxor med suspekta gula fläckar. Jojo, Elin och Lina sa att man minsann inte kan vara kär i en kändis men jag sa att det var jag visst, så det så.

Jag hade lovat mig själv att inte skriva om uppblåsta ting igen och framför allt hade jag lovat mig själv, samt en och annan vän, att inte längre blåsa upp saker. Nu är det dock så mycket som snurrar och som gör det omöjligt för mig att se något annat. Och jag har tyvärr så dåligt självförtroende att jag hänger upp mig på saker och personer. Och det är så oerhört lätt att platta till mig. Om och om igen.

Kanske hade jag på förhand föreställt mig ett oerhört trevligt och överdrivet scenario. Såhär i efterhand kan jag säga att det verkligen inte blev som jag önskade. Jag är en sådan människa som grubblar över och analyserar minsta lilla. Och jag kan inte få ordning på nånting.

Jag såg förbi mig själv och den fega lilla kråka jag annars är. Jag vågade. Men det tjänade ingenting till. Och jag kan inte komma fram till om det var jag som inte var önskvärd eller om alkoholen spolade bort allting. För saker och ting stämmer inte riktigt överens. Som ett uttalande om att "ingenting är omöjligt så länge [jag] arbetar för det" kontra det verkliga agerandet (le och dansa vidare) då jag försökte "arbeta".

Om någon kunde lugna mig och berätta precis vad allting betydde (eller hur lite det faktiskt betyder) skulle jag vara evigt tacksam. Jag var så arg mot slutet. Jag är fortfarande arg. På mig själv. Jag lovade. Det skulle inte bli såhär. Jag är nog en sådan som gillar jakten. Egentligen är dock en stor del av mig så rädd för att ta de första stegen, för jag vet inte hur man gör eller vad man ska säga - jag har ingen aning! Å andra sidan ökade bara känslan inom mig ju mer jag fick av det lilla som gavs. Jag vet inte vem du är men det verkar vara just denna faktor som gör att jag inte kan slita mig. Och jag vill så väldigt gärna att det ska finnas en möjlighet, en chans att du inte är riktigt den där personen jag fick se och som gjorde mig arg och besviken. Du ville väl dansa med dina vänner och fira - inte prata med nån efterhängsen liten tjej. Jag förstår det. Men jag önskar att du såg mig och att du gillade det du såg och att du kanske inte heller vet hur man gör. Eller så önskar jag att du kanske inser detta i efterhand.

Ja, jag hoppas det sitter någon där ute som minns och som kanske undrar vad man gick miste om.