Jag har svårt att se det ljusa i tillvaron när vädret är såhär. Det får mig att känna mig otillräcklig och värdelös. Särskilt när jag måste prata om pengar eller att jag inte har nåt jobb samtidigt som det är såhär dåligt väder för då slutar jag aldrig tänka på det trista som ständigt väntar på att få uppmärksamhet. 

Optimister lever kanske längre än pessimister men jag har en känsla av att realister lever allra längst och jag ser mig nog snarare som realist än pessimist. Det är inte som att jag går runt och är sur eller deppig hela tiden. Eller, såhär är det nog: jag en drömmare, men när jag drar fram min realistiska sida och inser att jag drömmer för mycket om sådant som är otroligt eller omöjligt så blir jag något av en pessimist och livet får gråa moln.