Kim och jag bestämde spontant igår att söndagen skulle spenderas på Engelska parken. Vi har en hemtenta att skriva och en ångest att driva ur våra kroppar. Det var kallt när jag klev ut imorse och mitt hår frös till is men vi skrattade oss varma och Kim köpte tortellini och juice på Folkes livs innan vi till slut nådde fram till skolan.

Vi satte oss vid ett stort runt bord och försökte tänka på hur skönt det kommer vara när det är över. Och det är sant att det är som svårast när man ska börja skriva. Och jag vet inte om det är någon bra idé att umgås med trevliga människor när man har viktiga saker att göra. Tilda och Isabella anslöt efter någon timme och vi har alla skrattat mycket. Skrattat åt sådant som är fantastiskt roligt, skrattat åt sådant som inte är roligt alls utan bara löjligt men som vi tycker är roligt på grund av trötthet eller för att vi har sjukt dålig (bra?) humor, skrattat hysteriskt för att disciplin helt enkelt inte verkar vara möjligt. Tilda försvann ett tag för att vara duktig och simma. Jag mötte en konstig man när jag värmde min mat i pentryt. Han sa "Och vad läser du för skojsigt då?" och jag gillar inte när främlingar använder sig av ordet "skojsigt", särskilt inte i den första mening de yttrar till mig. Jag småsprang tillbaka till de andra. Sen kom Tilda tillbaka från simturen. Hon hade med sig lussebullar. Kim försvann ett tag för att se adventsfyrverkerierna med sin mamma. Vi andra såg dem från fönstren i skolan och det var den absolut coolaste fyrverkeri-showen jag minns att jag sett. Jag var obeskrivligt lycklig, sådär som man är när man är liten och det inte finns några tankar på att skämmas över den lycka man känner för något som kanske inte är så speciellt egentligen. Den konstiga mannen stod också i ett fönster och tittade. Plötsligt var det slut på fyrverkerier. Sen kom Kim tillbaka och hans näsa var jätteröd för det hade visst varit kallt ute, hmm. Han hade med sig lussebullar och pepparkakor. "Vem är han?" undrade vi alla och syftade på den konstiga mannen (som nu satt vid en av skolans datorer en bit bort), särskilt när han pratade både halländska och finska i telefon och samtalen var oerhört långdragna och invecklade. Vi lär aldrig få veta. Vill vi verkligen veta? Eller förresten kanske vi får veta för han brukar visst hålla till i pentryt, av någon outgrundlig anledning. Någon lär ju möta honom igen. Hoppas han inte säger "skojsigt" då. Isabella tog fram en pet-flaska med glögg. Vi hällde upp i små vita plastmuggar och försökte värma innehållet vid datorernas varma fläktar. Det blev fisljummet till slut. Vi fortsatte skriva men insåg till slut att vi blivit förstoppade med genus, Stagnelius, hybris-Raskolnikov med yxan och Frankenstein och gick hem.

Resultatet av dagen blev att jag nu har skrivit drygt halva tentan och har hela morgondagen och fram till tisdag 10.15 att ägna åt resten. Jag är helt tom i huvudet och vågar inte titta på det jag hittills skrivit av rädsla för att jag antingen inte kommer fatta nånting eller kommer fatta allt men upptäcka hur otillräckligt det är. Har sett ett par avsnitt av Criminal Minds, varav det senaste var ovanligt skrämmande. Ska kanske se lite Sunes jul innan jag somnar. Kan knappt stava som det är nu, så sömn vore trevligt och förmodligen ganska nyttigt. Men Sune är ju väldigt rolig och jag vill gärna umgås lite med honom först. Imorgon ska jag skriva klart min hemtenta, tänkte jag.

Det var trevligt igår, men samtidigt har den kvällen tillsammans med de senaste festerna lett till att jag lovat mig själv att inte dricka alkohol i syfte att bli full i vänners sällskap (=supa) förrän på nyårsafton. Får se om jag lyckas hålla detta. Uppenbarligen är alkohol min evil twin just nu. Och för första gången såg jag hos mig själv tendenser på sådant jag inte får känna.

Jag skriver hemtenta till på tisdag. Än har inte mycket blivit skrivet. Men jag bryr mig inte. Eller, det är klart att jag bryr mig. Jag orkar bara inte ha ångest hela tiden. Så jag säger att jag inte bryr mig och försöker samtidigt intala mig själv att det ordnar sig - att jag hinner skriva klart, att jag kan prestera bra utan att må dåligt under tiden. Och jag försöker luras av mina egna ord.

Jag var hemma i Flen från onsdag till söndag. Bråkade förvånansvärt lite med min lillasyster. Istället för att tjafsa spelade vi tv-spel. Eller, det var mest hon som spelade medan jag läste Brott och straff. Det var mysigt. I torsdags gick jag på Harry Potter-bio med Angelica, Johanna och Sandra. Himla trevligt! Dödsrelikerna del 1 är helt klart bästa filmen i serien, särskilt med tanke på att den är väldigt trogen boken. Hade glömt hur mycket jag faktiskt tycker om fenomenet Harry Potter och det får inte hända igen. Fortfarande håller jag böckerna väldigt varmt om hjärtat, dels på grund av nostalgiska känslor men även för att jag helt ärligt tycker de är fantastiska och inspirerande. Och jag skulle offra min vänstra arm för att få studera vid Hogwarts (behöver den högra armen till att skriva med).

I lördags var det firande av Totte och familjemys som gällde. Det är verkligen helt sjukt att jag har så många fina människor i min familj. Ibland känns det jobbigt att jag är i Uppsala och inte får vara med dem hela tiden. Men jag behöver nog vara här för det mesta, trots allt. Och lära mig flyga.

"Hon var som en hans hjertas hemlighet, hon var som den illusion man söker dölja för andra, derför att man behöfver tro på dem."

Jag har så fina vänner. Vänner som håller mig uppe när jag är ledsen och säger alla de rätta sakerna på rätt sätt. Till dessa räknar jag min mamma. En halvtimmes samtal med henne igår eftermiddag och jag mådde tusen gånger bättre än innan. Känner dock att jag är i stort behov av sällskap för att inte grubbla. Vill bara komma över denna gnagande känsla...

Ikväll är det alltså fest och jag ser väldigt mycket fram emot den. Först ska jag läsa så långt jag hinner i Et dukkehjem och sedan göra mig i ordning för att trippa hem till Sara M för en pre-party-middag och slutligen ramla hem till Martina. Tror och hoppas på en fin kväll.

Imorgon får jag äntligen träffa min Sara P igen. Får se vad vi hittar på. Jag ska försöka att inte vara bakfull då. (Åhå, ett rim!) Framåt kvällen blir det förmodligen basgruppsmöte för att förbereda inför måndagens seminarium då vår grupp ska redovisa våra jämförelser av sluten i Räddad och Et dukkehjem.

På onsdag åker jag till Flen om SJ tillåter det och stannar förhoppningsvis till söndag. Ska umgås med familjen (och de vänner som vill träffa mig) och läsa Brott och straff och se Harry Potter på bio. Innan dess har jag ytterligare tre små födelsedagspresenter att inhandla utöver den till Totte som jag redan hittat. Att köpa presenter till barn är det roligaste som finns i presentväg. Att se deras genuina glädje över gåvorna är pricken över i.

Nu ska jag återgå till Et dukkehjem. Läsningen tar tid eftersom dramat är skrivet på artonhundratalsnorska.

Tove. Jag har alltid gillat henne. Nu har hon släppt sitt debutalbum och jag gillar det. Lite Robyn-feeling sådär (och nu blev jag jätteglad medan jag skrev det då jag påmindes om att jag snart ska se Robyn live). Först hörde jag, för ett par månader sedan, Million Pieces med dess bubblighet och nu har jag även upptäckt en annan pärla: High and Low, som har ett täcke av melankoli.

Don't know every high and every low
but I'm just getting started.
This can't be the meaning of it all
Everything is just repeated.
Maybe there is nothing to believe.
What do we need to sort out?
What if there is nothing here for me?
You let me in just to get out.

I feel your arms around me
but not the heat.
Your eyes are pointed at me
but do you see?

The bubble don't burst
if my heart is not taking off.
Love doesn't hurt
baby give all you got.

Nu ligger dessa två little black ones på min säng och de är om möjligt ännu finare än på bilderna. Jag vet att ni sett dem förut men här är de två jag valde att köpa:



Vilken ska jag ha på mig imorgon kväll? Då är det nämligen korridorsfest hos en vän och jag ska umgås med många fina människor som jag har lärt känna under det dryga året jag spenderat i Uppsala. Lär bli hur fint som helst! En vän har köpt en flaska Koskenkorva som vi ska dela på och blanda drinkar med. Jag hoppas han inte köpte den största flaskan...

Förstår inte riktigt varför jag envisas med att skriva blogg när jag är såhär trött. Eller varför jag gör sådant som bara skänker mig själv ångest.

No more jobbig liten tjej, för det här är inte okej.

Something's changing, I can feel it
(What the hell are you talking about?)

Jag är lite läskig när jag är onykter. Särskilt när jag umgås med onyktra personer som är läskiga på ungefär samma sätt.

När det gäller kan jag inte slappna av och vara mig själv. Det är mig själv jag försöker sälja. Se, det går inte ihop.

Varför hamnar jag mitt i röran? Jag väljer det sannerligen inte och skulle mer än gärna slippa. Det verkar som att allt bra för med sig något problematiskt. Tänk om det i stället var så att allt problematiskt förde med sig något bra.

Vet inte hur jag ska kunna vinna. Kanske beror det till största delen på att jag inte tror jag kan vinna. Hur får man någon att glömma prinsessan?

Ofta har jag mycket mer att skriva när jag är ledsen än när jag är tillfreds med tillvaron. Kanske för att jag är en känslomänniska som överdramatiserar och rentav trivs i ångesten ibland. Men det är, precis som för många andra, när jag inget säger som jag mår sämst. När jag tar mig själv på för stort allvar är det inte så betydande som det verkar. Det är när jag rycker på axlarna som man ska börja oroa sig.

Dagarna känns som timmar. Plötsligt har ännu en vecka gått och jag hinner inte med. Kanske är det därför jag är så yr. Idag är jag glad att jag inte är bakfull, sådär som jag var förra lördagen. Smider små planer för kvällen som jag kanske inte ens får chansen att genomföra, men framför allt förmodligen inte kommer våga om jag mot all förmodan får chansen. Se någon i ögonen, ta en hand, luta sig fram... Nej, jag misstänker att jag är för feg.

Fick ett sms från en vän mitt i natten. Läste det yrvaken. "Thaifest imorgon!" Ingen aning om vad han menade.

Idag ser du ett ansikte likt vilket som helst.

Imorgon kanske du ser stjärnor i mina ögon. Den lilla smilgropen när jag ler.

Jamen, det är klart att man ska bada i ångest när man är ung. Hur kan jag nånsin föreställa mig något annat?

Okej, jag sov en timme förut och vaknade nog på fel sida. Men då och då slår det mig att jag är så oerhört trött på att aldrig få det jag vill ha. Kanske beror det på att jag inte till hundra procent vet vad det är jag vill ha. Det känns å andra sidan som att man förmodligen aldrig vet helt säkert förrän man har det i handen. Åh, jag blir så störd av att det går så långsamt. Tänk om det bara rinner ut i sanden?

Jag behöver sova i flera år och äta massa bra grejer så att mitt hår och min hud blir bra igen. Jag måste sluta nästan-svimma på lektionerna. Ja, nu tar jag mig själv i örat.

"Hon kunde va någon annan, någon bättre, om hon slöt ögonen."

Min gamla gymnasielärare skrev att han inte hade en aning om att jag har fantastisk humor (det tycker jag att jag har, men jag är väl ganska partisk) för att "det var svårt att veta eftersom du sa 5 ord på hela gymnasiet, i varje fall på lektionstid :)". Visst, jag sa inte mycket på lektionerna, åtminstone inte fram till sista året på gymnasiet. Kunde inte göra så mycket med mitt dåliga självförtroende. Det som i detta fallet stör mig är att det förefaller vara så att jag hade fått MVG i hans kurs, bara jag hade spexat lite på hans lektioner. Är inte det förbannat fel? Om något hade väl han kunnat säga under kursens gång att han krävde mer muntlig aktivitet av mig för att jag skulle kunna få högsta betyg. Jag hade MVG på alla prov och uppsatser och lurade mig själv att tro att det räckte.

Jag undrar hur många som har missuppfattat mig genom åren. Bara för att jag inte vågade vara mig själv bland diverse ytliga bekanta har min personlighet spikats. Med detta vill jag inte påstå att jag är världens roligaste och så vidare. Men när jag tänker på exempelvis detta med gymnasieläraren kan jag tycka att det är himla synd att han aldrig fick se mitt rätta jag. Exakt vem hon är, det vet jag nog inte riktigt. Men jag är i alla fall inte en tyst liten torrboll, vilket han verkar tro.

När en väl vet dröjer det inte länge förrän alla vet. Kanske alla utom du. Clueless.

Afraid to start, got your heart in a headlock.