jag lyckas skrapa fram det negativa oavsett hur mitt liv ser ut. som nu, när jag har det jag så länge önskade mig. då kan jag ibland gå runt och vara livrädd att förlora det. jag orkar inte med sådana tankar. vill så gärna kunna leva i nuet.

förresten ska fina josse, som för tillfället är hemma i flen på besök, hjälpa mig tona håret imorgon (egentligen behöver jag väl snarare få håret klippt, men det ignorerar jag nu och väljer uppiffande färg istället). jag behöver hjälp med att välja färg, kan verkligen inte bestämma mig. kim tycker guld kopparblond, men blir det verkligen bra till min grådaskiga hud? jag har verkligen ingen aning. söta vänner, skriv gärna en kommentar om vilken färg ni tror skulle vara fin på mig! jag tänker ljust eller aningen mörkt, med antingen röda/varma eller guldiga/kalla toner. det vill säga: jag funderar på typ hela spektrat utom blond-blond (jag ska inte blondera håret - väljer jag en ljus färg menar jag bara att jag vill ljusa upp eller förstärka den färg jag har), riktigt illrött eller mörk-mörkbrun/svart. de få gångerna jag färgat hos frisörer har jag fått ganska mörk färg, ena gången med kalla och andra med varma toner. men jag känner att jag helst inte vill ha jättemörkt för då blir övergången till min vanliga färg så himla tydlig. men jag vet inte, det kommer kanske sluta med mörkt ändå för jag är ju velputte-madde, höhö.

jag älskar när vi klockan fyra på natten går och lägger oss och han busar med täcket medan jag gråter och skrattar om vartannat, ja gråtskrattar av trötthet, och han sedan håller täcket ovanför oss som ett tälttak och jag kryper nära och vi skrattar åt mina tårar och jag ser bara hans ögon och hans leende och måste anstränga mig för att kunna vända mig bort och släcka lampan för jag vill inte bryta magin. och han somnar i mina små armar och mitt i natten har jag vänt mig om och gnyr om att jag fryser och så får jag vara lilla sked och somnar med näsan mot hans varma hand.

denna dag är ganska mycket hans och min, för nu (eller ja, om exakt en timme) har det gått ett helt halvår sedan han ringde på och jag skuttade genom korridoren, öppnade dörren och övermannades av magfjärilar. jag önskar så mycket att det ska bli minst hundratjugo halvår till.

tänker ibland att jag borde se till att hitta på fler spännande saker. inte slösa bort möjligheterna som student genom att sitta hemma. men om jag får ha kvar de personer jag har i mitt liv just nu så är det allt som betyder något. då spelar det i framtiden ingen roll att jag satt hemma 6 dagar i veckan istället för att besöka nation oftare. visst uppskattar jag mysiga äventyr men då jag sällan har fantasirikedom nog blir det ofta min lata sida som vinner. hon som älskar att skeda framför film efter film med hopslingrade ben och varma andetag mot halsen. hon som ligger inne en hel dag trots att det är fint väder och trots att hon faktiskt älskar att vara ute i naturen. hon som helst anstränger sig så lite som möjligt i livet trots att hon gillar att springa och skutta och umgås med trevliga människor och skjuter upp saker trots att hon älskar känslan av ett färdigskrivet arbete.

men det är väl inte så hemskt ändå. jag gör för det mesta sådant som får mig att må bra. det är väl i mindre bra stunder jag måste tänka till. hitta på något. kliva ut i den friska luften. om jag tar hans hand och ber honom följa med blir det nog lättare. 

förresten vill jag börja planera hans och mitt stockholmsäventyr. det var en av födelsedagsgåvorna från honom till mig, att vi ska hitta på nåt tillsammans. jag tänker mig museum, men gärna även annat mysigt som besök i second hand-butiker eller fina prylar-/krimskramsbutiker och trivsamma/mysiga/romantiska fik och restauranger. skulle uppskatta tips!

I lördags var det ett halvår sedan en oskyldig förfestpeepshowochlaxburgareftermiddag övergick i en till synes oskyldig festkväll med vänner, för att sluta i mitt livs chock.

Ja, jag är fortfarande chockad. Vadtusingen hände? Han gick från att ha verkat älska henne till att uppenbarligen vilja vara med mig istället. Jag gick från att inte ens ha vågat tänka vissa tankar till att helt drunkna i dem. Men jag var livrädd mitt i glädjechocken. Livrädd att ta det på allvar ifall han senare skulle ta tillbaka allt han sa. Tilda kom över på morgonen för att lugna mina skakade bakisnerver medan jag packade för påsklov i Flen (och Amanda, kommer du ihåg vårt möte i Stockholm den dagen?). Han ville ses innan jag skulle med tåget men jag kände mig alltför skyldig till att hans ettåriga relation inte längre fanns och jag ville inte att min förvirring skulle skrämma bort honom. Jag kan ångra mitt beslut litegrann trots att det bara är en liten, liten del av alltihop, tänka på hur fint det kanske hade varit om vi hade mötts då om så bara för ett par minuter. Å andra sidan fick vi ganska många dagar och kvällar isär, bestående av msn-samtal, som byggde grund till det som slutligen skulle bli vi.

Och sen hade vi den där fina Stockholmsdagen mitt i påsklovsveckan. Jag var så himla nervös (och fick i efterhand veta att det var ju han också, även om jag inte märkte det då) och lite upprörd eftersom en pojke på tåget hade tafsat på min rumpa (vafan liksom??!!) några minuter innan vi skulle mötas. Det är en rolig detalj som jag precis kom ihåg, och som drev mig över gränsen; jag blev så darrig att jag inte vågade pussa honom. Jag gav honom en kram och han trodde att jag tyckte nåt var fel med honom men det var bara det att jag inte tycker om när främmande ungar tar på min rumpa.

Vi gick hand i hand till Burger King och jag vågade knappt titta på honom medan vi väntade på vår chokladsåsdränkta glass. Min mage var mätt på fjärilar så jag fick knappt i mig någon glass alls. Sedan hittade vi en gräsplätt mitt i stan, lade oss bredvid varandra och plötsligt var jag inte nervös längre. Det var nog för att jag fick återuppleva doften vid hans hals. (Fortfarande blir jag helt förundrad varje gång jag lutar ansiktet mot hans axel och trycker näsan mot den där platsen. Som koncentrerad sommar.) Han fick skydda mig mot skator som såg ut att vilja bajsa mig i huvudet.

Sen gick vi lite vilse men hittade till slut biografen. Först åt vi sushi och han strök hela tiden min fot med sin. I väntan på att få gå in i biosalongen var vi klistrade vid varandra och så har vi aldrig varit bland folk sen dess, vilket jag tror att många är glada över (jag är en av dem som inte gillar att se slabbhånglande, puttinuttiga par). Sen tittade jag inte så mycket på filmen (True Grit), men den var bra höhö.

Vi spenderade återstoden av tiden på tågstationen lutade mot varandra. På tåget tillbaka till Flen minns jag hur jag med darrande fingrar smsade mina vänner och sedan stirrade storögt på stjärnorna. Jag frös så mycket när jag gick genom Flen i natten men jag var så varm inombords att det inte spelade någon roll.



Det där skrev jag ner för att jag vill komma ihåg hur det var precis i början, påminnas när jag läser igenom gamla inlägg. Jag tycker det var en så himla spännande tid och kan sakna det ibland, men senast jag vältrade mig i denna nostalgi sa han att han tycker mer om hur vi är nu. Och det gör jag också, för såhär trygg har jag aldrig känt mig.

Jag är inte den första som upplever den där känslan man får när man håller handen nära någon annans bankande hjärta och jag är inte den enda som tycker att det jag har med någon är speciellt. Ändå är det just det som är så fint, att de flesta får känna såhär nångång.

På tisdag om drygt en vecka har det alltså varit vi i ett halvår, det bästa halvåret i mitt liv. Tänka sig. Jag som trodde jag aldrig skulle få uppleva det här. Och jag ska aldrig ta honom för given.

har förbannat ont i halsen och huvudet. men sverige vann över holland och gick direkt till em nästa år (yay!) så jag ser förbi det onda för en stund. och förresten vägrar jag bli sjuk (dels är det allmänt jobbigt och dels skulle jag säkert gå ner ännu mer i vikt, vilket jag verkligen inte har lust med).

idag har jag:

- likt en zombie släpat mig upp ur kims säng klockan tolv. orkade knappt sätta ena foten framför den andra.

- ätit flingor i obäddad säng medan jag såg honom sova vidare. försökt att tugga tyst.

- cyklat den lilla biten mot skolan för att planera redovisning med basgruppen.

- cyklat hem till jessica för att umgås vid diskbänken och därefter bege oss ut på stan.

- hoppfullt spanat i second hand-butiker. inte hittat nånting.

- ätit spicy italian på subway.

- gett upp på det fortsatta letandet efter fler second hand-butiker och istället besökt monki och h&m. jessica köpte den fantastiska tröjan med flätan. lovade mig själv att inte använda min nya bh med en genomskinlig blus.

- ätit spaghetti med tilda.

- sett fotbollsmagi.

på min födelsedag fick jag ett biobesök i present av min kärlek och efter en sushimiddag var det precis det vi avslutade födelsedagskvällen med. submarine är en av de bästa filmerna jag sett. den är så oerhört fin, fyndigt rolig och originell. jag irriterade mig dock mycket på jordana's attityd men oliver's söta tafatthet balanserar upp det hela. och man blir lite svartis, jag menar - vem vill inte springa på en höstig strand eller tända en mysig eld i ett industriområde medan hjärnan spelar upp allt som i en film? som strösslet på glassen har filmen ett av de finaste soundtracken jag hört, skrivet av alex turner från arctic monkeys. temalåten är den första låt som förhållande-madde och -kim upptäckte att vi båda älskar och den blev på så vis definitionen av vår första sommar tillsammans. som vi var laddade att se filmen således! och den gör en inte besviken, jag lovar.



bildkälla.

Hähä jag är så galet kär. Nä jag är inte full, bara himlans lycklig (trots extrem huvudvärk och trötthet). Men liksom, hur skulle jag inte kunna vara kär i någon som tycker att jag är söt när jag dansar min värsta fuldans? Någon vars läppar alltid smakar godis och som får mig att skratta nästan jämt.

Nu ska jag försöka slita honom från hans älskade dator. Det kanske inte blir så svårt, han älskar ju mig också.

Lalalaaa skutta på en äng.

Räknade precis ut mitt BMI; 17.4. En normalviktig person har ett BMI mellan 19 och 25. Om jag lägger på mig 5 kg blir mitt BMI 19.3. I och för sig ska man ta det här med BMI med en nypa salt. Jag tänker gå efter hur jag mår och jag mår inte dåligt mer än att jag då och då känner mig trött, svag och energifattig. Och det faktum att jag gått ner 3 kg sedan i somras ser jag inte direkt som något att hurra över. Det är inte som att jag behövde gå ner något alls, snarare tvärtom. Nu är jag väl inte direkt orolig för min egen hälsa (jag är inte sjukligt smal till exempel) men jag vill samtidigt inte att det ska fortsätta gå åt fel håll. 

Hur går man upp i vikt? Träna och äta rätt verkar vara det som gäller. Men jag har så sjukt dålig motivation och vet inte vilken träningsform jag ska välja (förutom att jag vet att jag inte gillar gymmiljön). Jag är tyvärr inte en sådan person som tycker det är roligt att träna, så är det bara. Men jag vill hitta något som jag tycker är roligt och som motiverar mig och gör att jag känner mig pigg och stark. Skulle uppskatta tips och råd för jag känner mig vilsen.

Sitter hos min pojkvän (mhmm, jag får fortfarande fjärilar i magen när jag inser att jag kan skriva så). Igår fick han hem sin nya, stationära speldator och han nördar för närvarande betaversionen av Battlefield 3. Och jag klagar inte på nördandet; större delen av kvällen har jag spelat Sims. Inled inte en karriär som stylist, säger jag bara - det är pisstråkigt. Jag bytte till privatdetektiv istället och det passar den som gillar att snoka, höhö. Förresten undersökte jag en hel gravkammare i Frankrike där jag hittade en hel massa skatter. Det ni.

Men nu är det alltså slutspelat för ikväll för min del. Får se när han ger efter för sin trötthet. Jag ska se lite Criminal Minds nu eftersom jag ändå inte kan somna utan honom. Imorgon är det handledning för c-uppsatsen. Såklart har han och jag fått samma handledare, utöver det att vi läser tillsammans i alla kurser denna termin, och tro det eller ej så har vi inte haft något att säga till om på någon av punkterna. Än har vi inte tröttnat på varandra och det ser jag som ett lovande tecken, hehe.

Efter morgondagens handledning kanske jag känner mig en aning mer stressad eftersom jag ännu inte börjat skriva på uppsatsen (å andra sidan är det bara PM som ska diskuteras=de förväntar sig inte att man ska ha börjat på allvar), men i övrigt har jag en "ledig" period framför mig och då hade jag tänkt försöka att inte stressa utan mest ägna mig åt sådant jag tycker om. Men om jag känner mig själv rätt kommer jag ha ångest oavsett vad jag försöker bestämma mig för.