I lördags var det ett halvår sedan en oskyldig förfestpeepshowochlaxburgareftermiddag övergick i en till synes oskyldig festkväll med vänner, för att sluta i mitt livs chock.

Ja, jag är fortfarande chockad. Vadtusingen hände? Han gick från att ha verkat älska henne till att uppenbarligen vilja vara med mig istället. Jag gick från att inte ens ha vågat tänka vissa tankar till att helt drunkna i dem. Men jag var livrädd mitt i glädjechocken. Livrädd att ta det på allvar ifall han senare skulle ta tillbaka allt han sa. Tilda kom över på morgonen för att lugna mina skakade bakisnerver medan jag packade för påsklov i Flen (och Amanda, kommer du ihåg vårt möte i Stockholm den dagen?). Han ville ses innan jag skulle med tåget men jag kände mig alltför skyldig till att hans ettåriga relation inte längre fanns och jag ville inte att min förvirring skulle skrämma bort honom. Jag kan ångra mitt beslut litegrann trots att det bara är en liten, liten del av alltihop, tänka på hur fint det kanske hade varit om vi hade mötts då om så bara för ett par minuter. Å andra sidan fick vi ganska många dagar och kvällar isär, bestående av msn-samtal, som byggde grund till det som slutligen skulle bli vi.

Och sen hade vi den där fina Stockholmsdagen mitt i påsklovsveckan. Jag var så himla nervös (och fick i efterhand veta att det var ju han också, även om jag inte märkte det då) och lite upprörd eftersom en pojke på tåget hade tafsat på min rumpa (vafan liksom??!!) några minuter innan vi skulle mötas. Det är en rolig detalj som jag precis kom ihåg, och som drev mig över gränsen; jag blev så darrig att jag inte vågade pussa honom. Jag gav honom en kram och han trodde att jag tyckte nåt var fel med honom men det var bara det att jag inte tycker om när främmande ungar tar på min rumpa.

Vi gick hand i hand till Burger King och jag vågade knappt titta på honom medan vi väntade på vår chokladsåsdränkta glass. Min mage var mätt på fjärilar så jag fick knappt i mig någon glass alls. Sedan hittade vi en gräsplätt mitt i stan, lade oss bredvid varandra och plötsligt var jag inte nervös längre. Det var nog för att jag fick återuppleva doften vid hans hals. (Fortfarande blir jag helt förundrad varje gång jag lutar ansiktet mot hans axel och trycker näsan mot den där platsen. Som koncentrerad sommar.) Han fick skydda mig mot skator som såg ut att vilja bajsa mig i huvudet.

Sen gick vi lite vilse men hittade till slut biografen. Först åt vi sushi och han strök hela tiden min fot med sin. I väntan på att få gå in i biosalongen var vi klistrade vid varandra och så har vi aldrig varit bland folk sen dess, vilket jag tror att många är glada över (jag är en av dem som inte gillar att se slabbhånglande, puttinuttiga par). Sen tittade jag inte så mycket på filmen (True Grit), men den var bra höhö.

Vi spenderade återstoden av tiden på tågstationen lutade mot varandra. På tåget tillbaka till Flen minns jag hur jag med darrande fingrar smsade mina vänner och sedan stirrade storögt på stjärnorna. Jag frös så mycket när jag gick genom Flen i natten men jag var så varm inombords att det inte spelade någon roll.



Det där skrev jag ner för att jag vill komma ihåg hur det var precis i början, påminnas när jag läser igenom gamla inlägg. Jag tycker det var en så himla spännande tid och kan sakna det ibland, men senast jag vältrade mig i denna nostalgi sa han att han tycker mer om hur vi är nu. Och det gör jag också, för såhär trygg har jag aldrig känt mig.

Jag är inte den första som upplever den där känslan man får när man håller handen nära någon annans bankande hjärta och jag är inte den enda som tycker att det jag har med någon är speciellt. Ändå är det just det som är så fint, att de flesta får känna såhär nångång.

På tisdag om drygt en vecka har det alltså varit vi i ett halvår, det bästa halvåret i mitt liv. Tänka sig. Jag som trodde jag aldrig skulle få uppleva det här. Och jag ska aldrig ta honom för given.