det kommer ordna sig på bästa vis till slut men jag oroar mig ändå.
idag går jag sönder litegrann. oron. men allt kommer bli bra.
feg (psykiskt) och svag (fysiskt).
min pojkvän är bekväm av sig (det vill säga ganska lat, som jag), har dåliga matvanor (som jag, fast till och med ännu värre). samtidigt som han sitter stilla för det mesta har han muskler och en slimmad kropp (något jag inte direkt ser som något negativt höhöhohohähä). och han är en sån jädrans hurtbulle när han vill vara det (en egenskap vi tyvärr inte verkar dela, och det handlar väl om inställning). han joggar som en antilop när andan faller på. det närmaste jag kom ett nyårslöfte var kombinationen att försöka förbättra både mina och hans matvanor + börja jogga med honom. men jag vågar inte jogga med honom. det tar stopp i hjärnan när jag tänker på att han ska behöva stanna var hundrade meter bara för att jag måste pausa hela tiden. funderar på om jag ska ägna mental energi åt att försöka motivera mig själv till att först jogga på egen hand tills jag nått en viss grad av uthållighet. men var finner och hämtar man sådan motivation?
för det mesta känns det som att två pusselbitar hittade varandra.
när vi kommer hem för fulla är jag ännu känsligare än vanligt och han blir grinig och okänslig. men morgonen efter skrattar vi åt oss själva och kramas. och precis när jag är som mest orolig och lite nere vänder det tack vare honom. när vi lägger oss skapligt för att jag ska upp tidigt somnar vi ändå inte förrän timmar senare eftersom vi har för mycket att fnittra åt och för att vi förundras över len och varm hud. och det känns som att något har lossnat den senaste veckan och jag får höra mer än förut. får svar på frågor jag bär på men som jag inte yttrat högt. kanske har han insett något. hur som helst så uppskattar jag honom så himla mycket och kan fortfarande inte fatta hur någon så fin kunde bli min.
snart, snart kan jag glömma den där c-uppsatsen för gott. fick ett starkt G och när jag läser förklaringen förstår jag precis varför, vilket gör mig lite bitter. men om ett tag kommer jag förhoppningsvis vara stolt. och nu har vårens kurs i engelska inletts. trots att det är en a-kurs kommer det bli mycket att göra - och ovant att gå i skolan så ofta. jag hade behövt ett riktigt lov och mer än endast två helt lediga, uppsatsångestfria dagar innan dess för att må helt bra inombords, men det är bara att bita ihop.
snart, snart kan jag glömma den där c-uppsatsen för gott. fick ett starkt G och när jag läser förklaringen förstår jag precis varför, vilket gör mig lite bitter. men om ett tag kommer jag förhoppningsvis vara stolt. och nu har vårens kurs i engelska inletts. trots att det är en a-kurs kommer det bli mycket att göra - och ovant att gå i skolan så ofta. jag hade behövt ett riktigt lov och mer än endast två helt lediga, uppsatsångestfria dagar innan dess för att må helt bra inombords, men det är bara att bita ihop.
jag tycker att det är orättvist (eller: jag ventilerar mitt oroliga hjärta).
vill att de jag tycker om ska få vara glada hela tiden. eller åtminstone tillfreds med tillvaron. inte oroa sig, vara deppiga, se ner på sig själva. (jag vet att det är precis sådär jag är lite då och då, men jag räknas inte för jag har inget verkligt att vara ledsen över.)
när någon nära mig är ledsen skär det i mig som av tusen knivar. en sten bygger bo i min mage. hjärtat bankar ständigt i ultraspeed. det finns inget jag kan göra ibland. jag hatar när det inte finns något jag kan göra. när det knappt finns något att säga som på allvar kan lätta tyngden på deras axlar.
♥
när någon nära mig är ledsen skär det i mig som av tusen knivar. en sten bygger bo i min mage. hjärtat bankar ständigt i ultraspeed. det finns inget jag kan göra ibland. jag hatar när det inte finns något jag kan göra. när det knappt finns något att säga som på allvar kan lätta tyngden på deras axlar.
♥
förresten är jag fortfarande livrädd att han en dag ska sluta vara min. att det fina plötsligt ska sluta vara varmt och lyckligt för att istället skölja över mig som en iskall våg och sedan bli till ett minne blott. jag vet inte hur man slutar oroa sig. vet inte vad jag behöver höra för att kunna vara helt lugn i hjärtat. kanske måste jag tro på min egen styrka. tro att jag skulle klara mig utan honom. jag klarade mig ju innan, kan man tycka. men jag vill inte bara klara mig. jag vill inte återgå till att vara evigt ensam-madeleine. kan inte med ord förklara hur mycket jag uppskattade att jag kunde lämna henne bakom mig. jag hör ihop med någon. och jag tycker att det är honom jag hör ihop med. kanske är det bara naivt av mig att tänka så. naivt att blunda hårt och önska att det alltid kommer vara han som andas på min nacke. men det är inte så att jag inte är realistisk. jag vet att det kan ta slut. jag är bara en sån där drömmare som hellre fantiserar om en fin framtid - som tänker på hur galet bra vi passar ihop, som minns de ögonblick då han gjort mig lyckligare än någon annan - än oroar mig över att det faktiskt kan ta slut. ändå har jag just bevisat att det är precis det jag gör. oroar mig över att det ska ta slut, alltså. men jag vill kunna leva i nuet. kanske måste jag acceptera att det dock inte är något jag är bra på, och kanske aldrig kommer lära mig att bli bra på heller.
vet inte vad jag skulle göra om jag inte kunde tänka på honom och genast må lite bättre. om han inte fanns där och strök min rygg och viskade "du är en sån som inte ska behöva vara ledsen nånsin".
nyårsafton var jättebra. fina johanna på besök. vi gjorde potatisgratäng och kladdkaka med ett lager vit choklad och jordgubbsströssel. till det den rökta fläskfilén jag fått av mamma. jag och min pojkvän drack cosmo och jag var sämst på sällskapsspel. sedan gick vi på korridorsfest och jag fick kyssa honom vid tolvslaget medan stjärnor, lyktor och fyrverkerier trängdes på himlen.
men på nyårsdagen när johanna hade åkt hem och jag var ensam med en massiv mängd disk (åh jag hatar att diska!) och en lätt bakfylla trillade jag ner i nåt slags svart hål. ville inte vara ensam hemma, visste att jag inte skulle stå ut. på darrande ben klev jag på bussen hem till kim och medan vi senare fnissade som mest åt något internskämt brast dammen. mitt i ett skratt började tårarna rinna och vägrade länge att sluta trots att han höll om mig och tröstade mig som bara han kan. vet fortfarande inte helt säkert varför jag var så ledsen, men misstänker att det är skol-/uppsatsstress eftersom en del av den där känslan har stannat kvar sen dess. hoppas att den försvinner när uppsatsen är inskickad (imorgon) och opponeringen är gjord (den 13e).
trots att min uppsats inte är helt klar har jag valt att ta ledigt idag. har fått uppmuntrande kommentarer från både en fin vän och min handledare. det känns lite bättre tack vare det. men jag har fortfarande inte lärt mig att tycka att det jag själv gör är bra.
men på nyårsdagen när johanna hade åkt hem och jag var ensam med en massiv mängd disk (åh jag hatar att diska!) och en lätt bakfylla trillade jag ner i nåt slags svart hål. ville inte vara ensam hemma, visste att jag inte skulle stå ut. på darrande ben klev jag på bussen hem till kim och medan vi senare fnissade som mest åt något internskämt brast dammen. mitt i ett skratt började tårarna rinna och vägrade länge att sluta trots att han höll om mig och tröstade mig som bara han kan. vet fortfarande inte helt säkert varför jag var så ledsen, men misstänker att det är skol-/uppsatsstress eftersom en del av den där känslan har stannat kvar sen dess. hoppas att den försvinner när uppsatsen är inskickad (imorgon) och opponeringen är gjord (den 13e).
trots att min uppsats inte är helt klar har jag valt att ta ledigt idag. har fått uppmuntrande kommentarer från både en fin vän och min handledare. det känns lite bättre tack vare det. men jag har fortfarande inte lärt mig att tycka att det jag själv gör är bra.
