förresten är jag fortfarande livrädd att han en dag ska sluta vara min. att det fina plötsligt ska sluta vara varmt och lyckligt för att istället skölja över mig som en iskall våg och sedan bli till ett minne blott. jag vet inte hur man slutar oroa sig. vet inte vad jag behöver höra för att kunna vara helt lugn i hjärtat. kanske måste jag tro på min egen styrka. tro att jag skulle klara mig utan honom. jag klarade mig ju innan, kan man tycka. men jag vill inte bara klara mig. jag vill inte återgå till att vara evigt ensam-madeleine. kan inte med ord förklara hur mycket jag uppskattade att jag kunde lämna henne bakom mig. jag hör ihop med någon. och jag tycker att det är honom jag hör ihop med. kanske är det bara naivt av mig att tänka så. naivt att blunda hårt och önska att det alltid kommer vara han som andas på min nacke. men det är inte så att jag inte är realistisk. jag vet att det kan ta slut. jag är bara en sån där drömmare som hellre fantiserar om en fin framtid - som tänker på hur galet bra vi passar ihop, som minns de ögonblick då han gjort mig lyckligare än någon annan - än oroar mig över att det faktiskt kan ta slut. ändå har jag just bevisat att det är precis det jag gör. oroar mig över att det ska ta slut, alltså. men jag vill kunna leva i nuet. kanske måste jag acceptera att det dock inte är något jag är bra på, och kanske aldrig kommer lära mig att bli bra på heller.