Eftersom ni frivilligt läser min blogg får ni faktiskt tåla att jag i detta inlägg babblar om sådant som för er måste vara ganska ointressant. VARNING! Jag babblar som faaan. Nu börjar det...

25 januari 2005 dog mitt lilla marsvin Virvlan. Hon var väldigt gammal, så det var väl ingen större chock. Dock var jag väldigt ledsen där ett tag, särskilt under den vecka då hon blev sämre och sämre och sedan dog. Hela veckan hade jag klappat henne, matat henne för hand och låtit henne dricka ur min hand - hon var helt enkelt för svag för att klara sig själv. Eftersom jag gjort allt i min makt för att försöka få henne må bättre, och hon ändå dog till slut, blev jag väldigt ledsen. Men som sagt, vad hade jag kunnat förvänta mig? Hon dog av hög ålder och att hon överlevt så länge innebär att hon hade det väldigt bra hos oss (och att hon var så jävla envis).

När Virvlan då var borta tyckte min syster att vi kunde lämna bort hennes kanin Bullen. Men jag tyckte att det skulle vara väldigt orättvist att lämna bort honom bara för att hon inte orkade ta hand om honom, så jag erbjöd mig att hjälpa till. Sedan dess har jag och Jessica tagit hand om Bullen tillsammans. Jag tänker ofta på att det är synd att jag inte har haft tid att verkligen "umgås" med kaninen, alltså att ta ut honom på gräsmattan ibland osv. För han har ju levt ensam nu i tre år, utan sin kompis marsvinet...Men samtidigt har han ju levt i åtta år, vilket måste betyda att han likt Virvlan haft det väldigt bra hos oss. Det ger åtminstone mitt dåliga samvete lite tröst...

Det jag ville komma fram till är att Bullen ska flytta imorgon, hem till min kusin. Jag har under åren ofta tänkt att kaninen är ett jobbigt ansvar, men nu inser jag att det är ett ansvar jag gärna skulle behålla. Jag hade precis bestämt mig för att jag skulle ta ut honom på promenad så ofta jag kan, men så fick jag reda på detta igår och jag blev förskräckligt ledsen - mycket mer ledsen än jag innan trott att jag skulle bli när vi inte skulle ha honom längre...Jag borde ha förstått att detta skulle hända, nån gång. 

Jag känner också att jag inte litar på att någon annan kommer kunna ta hand om honom på samma sätt som vi gjort. Det är svårt att förklara...Jag vill vara hundra procent säker på att han kommer att ha det bra.

Men jag ska tänka positivt nu. Min morbror ska bygga en inhägnad där Bullen ska få springa runt. Han kommer säkert att ha det jättebra. Jag känner mig en aning fjantig för att jag gör en så stor grej av detta...Nåja.

JAG KOMMER ATT SAKNA DIG BULLEN!

Det är i stunder som dessa man inser hur mycket djuren verkligen betyder för oss människor. :)

Det värmde verkligen mitt hjärta, tack. <3

Igår kväll bläddrade jag bland kanalerna på TV:n och kom fram till mitt älskade TV4 fakta. Anledningen till att jag tycker om det är att de där sänder program som Brottsplats USA - alltså, program där man får se hur de har löst mord. Av någon anledning finner jag detta mycket intressant, och det gör förresten även mamma. Vi brukar sitta där i vardagsrummet tillsammans och fascineras över hur de får fast alla otroligt hemska mördare. Jaja, nog om detta för det var inte det jag ville komma fram till.

Jo, igår var det. På TV4 fakta sände de ett program som jag tror hette "Hitler - förintelsen" och de flesta förstår nog vad det handlade om. Jag hann bara se sista kvarten, men det räckte för att få mig att må riktigt dåligt. Om jag ska vara ärlig började jag faktiskt att gråta. Det var som att allt kom tillbaka - allt jag fick höra för ett år sedan då vi besökte Auschwitz och Birkenau dök upp huvudet och jag kände återigen stor sorg och sympati för de som utsattes för den avskyvärda behandlingen. Samtidigt som jag var ledsen blev jag så otroligt arg på nazisterna att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. 

I programmet intervjuades fångar som hade överlevt i koncentrationslägrena och dessa personer berättade en massa hemska händelser, som kan läggas till all det hemska jag redan visste. Flera av dessa personer hade som fångar tvingats att gå in i gaskamrarna, hämta ut liken, dra ut eventuella guldtänder, lägga liken i ugnen och sedan mala ner överblivna benbitar till pulver. Jag förstår inte hur dessa personer klarade att överleva. Man kan nog inte föreställa sig hur hemskt det var, det enda jag vet är att jag aldrig skulle ha klarat av det. Men kanske är det så att man i svåra stunder, då man blir så illa behandlade som judarna och övriga fångar blev, faktiskt blir starkare till psyket. Man bestämmer sig för att överleva till varje pris, för att visa "de onda" att de inte har rätt att göra på detta sätt. Jag beundrar verkligen de som kämpade för sitt liv, som vägrade ge upp.

En av männen som hade överlevt berättade att under hela tiden då gaskamrarna i de olika lägren användes, hade bara en enda person överlevt inne i en kammare. Han sa, att när de öppnade dörrarna hörde ett skrik och ljudet av någon som grät. Han såg då att det låg ett litet barn ovanpå alla lik, som genom ett mirakel hade överlevt. Men då gick en nazist in i gaskammaren och sköt ihjäl barnet utan att tveka. Detta tycker jag mycket väl visar hur hemsk situationen var. Nazisterna behandlade sina fångar som om de inte vore människor. De stängde ute att de faktiskt mördade andra människor. De dödade utan att tveka, utan att ångra sig. Tycker ni då att det är konstigt att jag grät med tanke på detta?