Usch, jag är så himla hemsk. Jag satt just och överöste Sara med en massa hemska saker som jag fick veta för snart ett år sedan. Jag grät och hon grät. Hon ska ju åka till Polen snart, och då kommer hon att bli ännu mer ledsen. Så varför var jag tvungen att göra henne ledsen redan nu? Förlåt Sara!

Jag kom att tänka på ett blogginlägg jag skrev på lunar för drygt ett år sedan, och läste det igen nu. Jag tycker att det sammanfattar mycket av det jag fortfarande känner och tänker på. Här är det:

"Det känns som att jag behöver lite terapi, känner mig nämligen riktigt nere nu. Riktigt jäkla arg! Jag och pappa har precis haft ett långt samtal om nazismen och judarna och alla andra folkmord och all annan främlingsfientlighet i världen. Jag har bara så svårt att fatta hur man kan göra något sådant mot andra människor som nazisterna gjorde mot judarna. Det är helt sjukt och hemskt! Jag mår illa bara jag tänker på det. Nu känner jag mig dessutom rädd för att det ska hända igen, för det är inte omöjligt. Idag är det många som skyller alla problem på invandrarna istället för att inse att de har sig själva att skylla. Alla vill ju ha en syndabock, någon att skylla på. Och det var precis så det var då, under andra världskriget. Livsstandarden i Tyskland var låg efter förlusten i första världskriget och då kändes det säkert väldigt välkommet att ha något att skylla på och det blev judarna, de som inte hade gjort något fel överhuvudtaget. Hur kunde det tillåtas att gå så långt? Så långt att nazisterna systematiskt avrättade miljoner, och om de fortsatt hade de med största sannolikhet försökt förgöra hela det judiska släktet! Det är vid sådana tillfällen man tappar tron på människan. Och inte bara på just de som genomförde dessa hemskheter, utan också på de som visste om det men inte gjorde något åt det! Visst, man var kanske rädd att själv råka illa ut, men det är så lätt att skylla på det. Om folket hade gått samman och gjort uppror mot nazisterna, vad hade hänt då? Kanske hade alla de människor som mördades inte dött. Frågorna är många, svaren är få. Det jag hoppas är att vi lärt oss av historien. Men det verkar tyvärr inte så, för än idag pågår en ständig kamp mot det som är främmande och annorlunda. Många är själviska och rädda att förlora det de själva har. Hur skulle det vara om alla där ute brydde sig mer om andra och mindre om sig själva?

Jag hoppas också att det inte bara är vi på min skola som har fått möjligheten att åka till Polen och besöka de platser, koncentrations- och utrotningsläger med mera, där så mycket hemskt ägde rum, utan att också många andra i Sverige fått denna chans. För jag tror att vi genom att lära oss om det som hände kommer en bit på väg mot att förhindra att det händer något liknande igen. Vad tror ni?

Alla ni hemska människor där ute, nazister eller inte; jag hoppas att ni har svårt att leva med er själva! Jag har i alla fall svårt att förstå mig på er..."