Det är när man står där på ett av livets största (och kanske första riktiga?) vägskäl, som man inser att det inte finns någon återvändo. Detsamma gäller då man kliver ut på en av vägarna. Visst, man har möjlighet att ändra sig i framtiden, men hur ofta folk än säger att "du inte gör val för hela livet", är det ju ändå precis det man gör.

Det värsta som finns är när hjärtat värker för någon, och just den person som man verkligen vill ska veta inte har en bloody aning. Varför utsätter man sig för sådan smärta? Är det verkligen värt det? Borde man inte ägna sig åt någon där man har en chans till en ömsesidig kärlek? Jag vet av egna erfarenheter att det inte är så lätt... Dessutom verkar det som att jag har fått den roll i det "sociala systemet" som innebär att jag ständigt är den som sitter bredvid och ser på när alla andra hittar lyckan. Jag är den som får spela neutral när hjärtat kanske i själva verket håller på att sprängas...Det skulle vara så skönt att berätta precis vad jag har inom mig. Men jag är inte så modig än.

Och varför är det ofta mycket bättre i drömmar? Varför är den där killen aldrig som han var i den där drömmen då han förklarade sin kärlek till dig? Finns drömmarna där för att ge oss distans till verkligheten? Kanske är det så, men då finns de ju kanske bara till för att vi ska bli ledsna när vi inser att verkligheten faktiskt är piss ibland.

Missförstånd kan förstöra så himla mycket. De har förstört mycket för mig under åren. Då kan man fråga sig varför missförstånd finns överhuvudtaget. Det skulle vara så härligt att slippa dem.

Till slut kan man ju fråga sig varför vi finns överhuvudtaget. Livet är ju fullt med så många problem, både sådana som vi kan och inte kan lösa. Vad är det då för mening? Jo, det vi lever för är ju de små (och/eller stora) ljusglimtarna i livet, de som tar sig genom de mörka molnen. Utan dem skulle det garanterat inte gå att finna någon mening med livet...

Nämen titta, en relativt positiv slutsats. Poäng till mig. :P

Everytime that we meet, I skip a heartbeat.