Igår kväll bläddrade jag bland kanalerna på TV:n och kom fram till mitt älskade TV4 fakta. Anledningen till att jag tycker om det är att de där sänder program som Brottsplats USA - alltså, program där man får se hur de har löst mord. Av någon anledning finner jag detta mycket intressant, och det gör förresten även mamma. Vi brukar sitta där i vardagsrummet tillsammans och fascineras över hur de får fast alla otroligt hemska mördare. Jaja, nog om detta för det var inte det jag ville komma fram till.

Jo, igår var det. På TV4 fakta sände de ett program som jag tror hette "Hitler - förintelsen" och de flesta förstår nog vad det handlade om. Jag hann bara se sista kvarten, men det räckte för att få mig att må riktigt dåligt. Om jag ska vara ärlig började jag faktiskt att gråta. Det var som att allt kom tillbaka - allt jag fick höra för ett år sedan då vi besökte Auschwitz och Birkenau dök upp huvudet och jag kände återigen stor sorg och sympati för de som utsattes för den avskyvärda behandlingen. Samtidigt som jag var ledsen blev jag så otroligt arg på nazisterna att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. 

I programmet intervjuades fångar som hade överlevt i koncentrationslägrena och dessa personer berättade en massa hemska händelser, som kan läggas till all det hemska jag redan visste. Flera av dessa personer hade som fångar tvingats att gå in i gaskamrarna, hämta ut liken, dra ut eventuella guldtänder, lägga liken i ugnen och sedan mala ner överblivna benbitar till pulver. Jag förstår inte hur dessa personer klarade att överleva. Man kan nog inte föreställa sig hur hemskt det var, det enda jag vet är att jag aldrig skulle ha klarat av det. Men kanske är det så att man i svåra stunder, då man blir så illa behandlade som judarna och övriga fångar blev, faktiskt blir starkare till psyket. Man bestämmer sig för att överleva till varje pris, för att visa "de onda" att de inte har rätt att göra på detta sätt. Jag beundrar verkligen de som kämpade för sitt liv, som vägrade ge upp.

En av männen som hade överlevt berättade att under hela tiden då gaskamrarna i de olika lägren användes, hade bara en enda person överlevt inne i en kammare. Han sa, att när de öppnade dörrarna hörde ett skrik och ljudet av någon som grät. Han såg då att det låg ett litet barn ovanpå alla lik, som genom ett mirakel hade överlevt. Men då gick en nazist in i gaskammaren och sköt ihjäl barnet utan att tveka. Detta tycker jag mycket väl visar hur hemsk situationen var. Nazisterna behandlade sina fångar som om de inte vore människor. De stängde ute att de faktiskt mördade andra människor. De dödade utan att tveka, utan att ångra sig. Tycker ni då att det är konstigt att jag grät med tanke på detta?