Eftersom ni frivilligt läser min blogg får ni faktiskt tåla att jag i detta inlägg babblar om sådant som för er måste vara ganska ointressant. VARNING! Jag babblar som faaan. Nu börjar det...

25 januari 2005 dog mitt lilla marsvin Virvlan. Hon var väldigt gammal, så det var väl ingen större chock. Dock var jag väldigt ledsen där ett tag, särskilt under den vecka då hon blev sämre och sämre och sedan dog. Hela veckan hade jag klappat henne, matat henne för hand och låtit henne dricka ur min hand - hon var helt enkelt för svag för att klara sig själv. Eftersom jag gjort allt i min makt för att försöka få henne må bättre, och hon ändå dog till slut, blev jag väldigt ledsen. Men som sagt, vad hade jag kunnat förvänta mig? Hon dog av hög ålder och att hon överlevt så länge innebär att hon hade det väldigt bra hos oss (och att hon var så jävla envis).

När Virvlan då var borta tyckte min syster att vi kunde lämna bort hennes kanin Bullen. Men jag tyckte att det skulle vara väldigt orättvist att lämna bort honom bara för att hon inte orkade ta hand om honom, så jag erbjöd mig att hjälpa till. Sedan dess har jag och Jessica tagit hand om Bullen tillsammans. Jag tänker ofta på att det är synd att jag inte har haft tid att verkligen "umgås" med kaninen, alltså att ta ut honom på gräsmattan ibland osv. För han har ju levt ensam nu i tre år, utan sin kompis marsvinet...Men samtidigt har han ju levt i åtta år, vilket måste betyda att han likt Virvlan haft det väldigt bra hos oss. Det ger åtminstone mitt dåliga samvete lite tröst...

Det jag ville komma fram till är att Bullen ska flytta imorgon, hem till min kusin. Jag har under åren ofta tänkt att kaninen är ett jobbigt ansvar, men nu inser jag att det är ett ansvar jag gärna skulle behålla. Jag hade precis bestämt mig för att jag skulle ta ut honom på promenad så ofta jag kan, men så fick jag reda på detta igår och jag blev förskräckligt ledsen - mycket mer ledsen än jag innan trott att jag skulle bli när vi inte skulle ha honom längre...Jag borde ha förstått att detta skulle hända, nån gång. 

Jag känner också att jag inte litar på att någon annan kommer kunna ta hand om honom på samma sätt som vi gjort. Det är svårt att förklara...Jag vill vara hundra procent säker på att han kommer att ha det bra.

Men jag ska tänka positivt nu. Min morbror ska bygga en inhägnad där Bullen ska få springa runt. Han kommer säkert att ha det jättebra. Jag känner mig en aning fjantig för att jag gör en så stor grej av detta...Nåja.

JAG KOMMER ATT SAKNA DIG BULLEN!

Det är i stunder som dessa man inser hur mycket djuren verkligen betyder för oss människor. :)