Ofta har jag mycket mer att skriva när jag är ledsen än när jag är tillfreds med tillvaron. Kanske för att jag är en känslomänniska som överdramatiserar och rentav trivs i ångesten ibland. Men det är, precis som för många andra, när jag inget säger som jag mår sämst. När jag tar mig själv på för stort allvar är det inte så betydande som det verkar. Det är när jag rycker på axlarna som man ska börja oroa sig.

Dagarna känns som timmar. Plötsligt har ännu en vecka gått och jag hinner inte med. Kanske är det därför jag är så yr. Idag är jag glad att jag inte är bakfull, sådär som jag var förra lördagen. Smider små planer för kvällen som jag kanske inte ens får chansen att genomföra, men framför allt förmodligen inte kommer våga om jag mot all förmodan får chansen. Se någon i ögonen, ta en hand, luta sig fram... Nej, jag misstänker att jag är för feg.

Fick ett sms från en vän mitt i natten. Läste det yrvaken. "Thaifest imorgon!" Ingen aning om vad han menade.