Sommaren 2008 som jag tyvärr inte kommer ihåg som mycket annat än min första säsong på GB. Men jag fokuserar förmodligen för mycket på att jag fortsatte som den eviga singeln. Jag var förvirrad efter att ha lämnat gymnasiet bakom mig och ganska orolig inför mitt livs hittills största beslut - att spendera ett halvår i London. Visserligen skulle jag ha en av mina bästa vänner som sällskap, men jag hade aldrig bott utan föräldrar eller tryggheten som Flen erbjuder.

Jag skrev ett mejl och sa tack och hej till någon som jag hade låtit betyda så mycket mer än vad personen förtjänade. Story of my life, som ni som inte har märkt det förr sannerligen kommer märka när som helst.

Tidig morgon den femte oktober 2008 var jag en nervös och stressad tjej på en flygplats som lät dessa känslor gå ut över sin familj som hon kanske inte skulle få träffa på ett halvår. Halvt medvetslösa spenderade Amanda och jag sedan dagen tillsammans med Sofie som bland annat letade fotbollsskor i Burnhams motsvarighet till Stadium eller Intersport. Vi besökte även Windsor med tillhörande slott och åt halvdassiga mackor.

Jobb på Zizzi Finchley O2 och bostad på Finchley Road. Det var mycket som hände i London men det fanns även många dagar då ingenting hände mer än att jag chattade med mina vänner hemma i Sverige. Tisdag fjortonde oktober 2008, vår andra träningsdag, hade två personer med sig en tredje som kom att vända upp och ner på mig utan att ens veta om det.

Jag insåg det inte då, men visste att jag skulle inse det senare: det var aldrig så bra som min fantasi ville få det till. Jag lät en charmig maskin slå mig till marken, så hårt att jag inte kunde resa mig förrän långt senare. I december kröp jag fram på jobbet. I januari fick både jag och Amanda nog. Vi klarade oss sedan till april utan att tjäna pengar. Fortfarande kan jag inte förstå hur det gick till. Jag hade aldrig klarat London utan Amanda.

Den där sista tiden i London kan jag se tillbaka på och vara lite besviken på mig själv, men samtidigt tänka att jag hade gjort precis samma sak om jag hade fått chansen att göra om det. Man tar saker för givet, uppskattar dem inte riktigt när de väl är där. Idag saknar jag London så grymt mycket men vet att jag på något sätt i slutändan ändå spenderade min tid där på ett bra sätt.

Tjugonde april 2009 landade vi på svensk mark och möttes av Annika och en påse lösgodis. Hemma i köket på januarivägen väntade pappa och även ett brev från GB som förklarade att jag skulle få spendera även den kommande sommaren med att göra glass.

McFly i Oxford sjätte maj 2009. Det var bara en dröm, det tror jag.

Sommaren 2009 sprang även den förbi som ett moln på minneshimlen. I början av augusti såg vi Snow Patrol och U2 och bodde i en bil mitt i Göteborg. Jag var rädd för att börja ett nytt kapitel men hamnade ändå till slut i Uppsala tillsammans med Jessica. Och jag överlevde därefter mycket tack vare henne.

Grupp 5 (senare 3) visade sig vara en alldeles jättebra klass. Jag hittade nya vänner, vissa för livet. När höst började gå mot vinter hittade jag något vackert, som efter en fika på Ofvandahls visade sig inte passa mig alls. Kanske blev jag rädd och överdrev därmed, men samtidigt ska man nog gå på känsla när det gäller... känslor.

Första året på universitetet gick så mycket snabbare än jag hade kunnat ana. Tiden som sambo med Jessica gick mot sitt slut och det smärtar oerhört. Samtidigt känns det som att livet styr mig i den riktning som passar. Förmodligen behöver jag bo helt själv, åtminstone för en stund, för att bli den jag ska vara.

Vad gäller själva studierna pressade jag (och förmodligen ingen annan) mig själv något oerhört. Ibland tills dess att jag knappt visste om jag var levande eller ej. Min största kritiker är jag själv. När man ser på resultatet är det ganska tydligt att jag underskattar mig själv: av totalt åtta delkurser kunde man få VG på sex av dem och jag fick VG på fem, det vill säga VG i både Retorik A och B.

Nu är det sommarlov på riktigt för första gången på flera år. Från jobb på GB hela sommaren till inget jobb alls. Jag blev otrolig jävla arg, då jag hade planerat mitt liv efter jobbplanerna. Inga pengar får jag, mer än återbäringen. Och ingen återbäring nästa år. Och vi ska ju åka till London. Och jag avskyr att behöva komma med svansen mellan benen och låna pengar av familj och vänner. Men jag måste nog lägga stoltheten åt sidan.

Lagom till försommaren hittade jag ännu en sak att sätta på piedestal. Det gick från ingenting till ingenting med nånting. Piedestalen tippade över. Och jag kom att inse att föreställningar om personer nästan aldrig stämmer. Och jag kom att inse att jag är glad att det är så. Och jag tror att jag ska lämna det till ödet.

Ser på VM i Sydafrika och önskar kanske ibland att jag var där. Kanske.

Idag har jag, likt gårdagen, promenerat genom ett Brogetorp i kvällssol och insett att jag är värd något fint. Jag är värd mer än att sitta och vänta eller hoppas. Jag kommer aldrig bli den snyggaste i ett rum men jag har tröttnat på att ibland önska det. Jag måste klara av att människor tittar på mig. Det är inte alla som tycker att jag ser konstig ut. Kanske är det inte ens många som tycker det. Kanske är det bara ett fåtal som tycker det, och då kan väl de få tycka det.

Jag ska från och med nu vara svårfångad på ett bra sätt, på ett sätt som är intressant och inte - som tidigare - förbryllande. Livet som lycklig singel är värt mycket mer än livet som olycklig tjej som letar så mycket att hon aldrig finner något. Och en dag, kväll eller natt behöver inte bli något mer. Kanske lär jag mig att acceptera det när jag behöver.

Just nu önskar jag mig en sommarkväll på en brygga där jag spelar upp en låt för någon som förstår.

Mitt mål för resten av livet: prestationsångesten jag ständigt lägger på mig själv inom alla områden i livet, den ska bort.