om jag låtsades som ingenting, som om jag inte sett den, då skulle den där finnen försvinna. det är jag säker på. jag har inte kunnat ignorera den dock, utan smetat på nåt täckstift som ska torka ut den. nehe, då blir den bara värre!

och det var historien om min finne.

något annat jag tänker på just nu är att jag fotar alldeles för lite. jag har en kamera, men den glömmer jag alltid i min byrå. kamerafunktionen på telefonen är ingen höjdare, men jag känner ändå att jag vill dokumentera mer av min vardag och då är den enklast att utnyttja. kanske skulle dokumentationen inspirera mig till att vara lite gladare, att uppskatta saker lite mer. se på mitt liv i bildform, reflektera lite. som det är nu är jag väldigt koncentrerad på att uppskatta kärleken mellan två personer, mellan oss. att inte ta den för given, och så vidare. men kanske tar jag allt annat fint i mitt liv för givet medan jag kämpar för att inte ta just honom för given? eller jag vet inte. får för mig att man inte kan anstränga sig för andras skull hela tiden, att det är lite människans sätt att vara. måste inte-tänka på saker ibland för att inte gå sönder. leva lite i sin egen värld. och det gör ju faktiskt alla andra. jag borde inte ha så dåligt samvete som jag har. nåväl, det jag ville komma till är att jag såklart uppskattar mina fina vänner och familjen så himlans mycket, trots att jag säger det för sällan och kanske fortfarande går upp väldigt mycket i det jag kastades in i för snart ett år sedan (ett år hörrni!!!!) och ibland inte ägnar tillräcklig tid till alla andra jag tycker om.

förresten saknar jag min katt så mycket idag att det gör ont. hon må vråla och söndra saliv om vartannat, men hon är min bebis som alltid tittar på mig med behövande och kärleksfulla ögon och jag önskar att jag kunde ha henne här hos mig.