Jag har en konstig känsla. Den dök upp igår. Det känns som att jag väntar på något, eller att något väntar på mig. "Visst känns det som att kärleken väntar", eller nåt sånt. Jag måste hålla ögonen öppna så jag inte missar något. Så att det som väntar där i framtiden inte rusar förbi. Så jag inte missar...livet.

Ibland känns det som att jag är statist i någon annans, eller alla andras, liv. Som att jag av misstag har tilldelats en egen hjärna och därmed kan ifrågasätta varför saker och ting aldrig, aldrig blir som jag vill. Det är frustrerande att hela tiden hoppas och önska medan densombestämmer aldrig lyssnar.