Jag tror att jag är tillbaka. Tillbaka i the Land of the pathetic and miserable little girl. På flera sätt är det nog många som förstår mig, som kan sätta sig in i det här. Men på ett sätt är det ingen som förstår. Eller, rättare sagt - jag förstår inte hur någon kan förstå mig, om det nu är någon som gör det.

Jag orkar inte längre prata om det. Och det är nog ingen som orkar lyssna. Och båda delarna är väl bra, för jag skulle nog inte kunna förklara om jag försökte.