"Ut med det nu" måste jag ha tänkt. Och ut kom det. I floder. (Jag måste uppenbarligen förtydliga; tårar, inte maginnehåll...)

Förresten är jag kär i Hugh Dancy. Men mest i Orlando Bloom. ÅTERFAAAAAAAAAAAAAAAAALL!


Och inte är väl det så konstigt? Kolla bara in snubben! Han är så vacker, så vacker. Ja, män kan vara vackra. Och vackra män är den typen jag gillar mest av alla slags män. De som är vackra både på utsidan och insidan.

Okej, jag föredrar tiden då han hade längre hår framför det korta han har nu. Men Orlando kommer alltid vara min favoritkille, med eller utan fint hår. Han har aldrig svikit mig såsom andra har gjort. Det fanns en tid då han fanns i mina tankar varje dag, precis som mer verkliga personer (sådana jag faktiskt har mött) gör nu. Jag var emotionellt outvecklad och trodde med hela min själ på påståendet att man visst kan vara kär i en kändis, en person man aldrig träffat.

I tisdags möttes vi på Madame Tussaud's, han och jag. Såsom jag letade förra gången. Och nu fann jag honom där, omringad av en massa tjejer. Och allt från den där tiden då jag var 14 och "så kär, så kär" kom tillbaka, kändes det som. Jag blev ung på nytt. Jag blev helt till mig. Helt knasig blev jag. Så nu har jag en liten aning om hur jag skulle reagera om jag någonsin skulle träffa den riktiga Orlando. Märk orden "liten aning". För jag tror att det skulle vara mycket, mycket värre än så. Jag skulle förmodligen svimma, för att sedan vakna och lägga mig i fosterställning och fråga mig själv om han är verklig. Under den tiden har Orlando såklart hunnit smita undan från den galna lilla flickan. Och så blev det med det bröllopet, liksom.