Varför blir det alltid så att händelser efter ett tag hamnar i en sorts dimma? Det känns som att allt jag upplevde för endast några månader sedan bara var en dröm. Ibland önskar jag att det verkligen var på det viset. Åtminstone när det gäller vissa saker. Om jag formulerar mig såhär i stället; ibland önskar jag att vissa personer bara hade varit en dröm. Det hade varit mycket lättare såhär i efterhand.

I natt drömde jag en massa konstigt. Ja, det mesta var helt knasigt. En enda stor blandning, en enda stor röra. Det var längesen jag vaknat och känt mig så förvirrad. Men det som bränner mig mer än förvirring såhär efter en dag av reflektion är den där känslan i magen som får mig att önska jag kunde sitta på en såndär buss med a special person of mine. Eller egentligen vara var som helst. Bara jag får hålla någon i handen på just det där sättet. Det där fina sättet.

Och att jag kunde berätta vad som helst och den där personen skulle tycka om mina rodnande kinder istället för att se mig som en liten flicka. Och att den där personen skulle säga en massa fina saker. Och hela tiden hålla min hand på det där fina sättet.