En tanke kröp nyss inpå mig. Jag måste göra något. Välja antingen den ena eller den andra vägen. Och vad skulle i slutändan vara bäst för mig? Jag vet nog svaret innerst inne, men tror inte att jag är redo - att jag vill glömma och gå vidare - riktigt än. Det är ju så jäkla mycket roligare att plåga sig själv med önsketänkande och dagdrömmande och förhoppningar om framtiden (som man vet aldrig kommer bli verklighet, men ändå lurar sig själv att tro på).