Om jag ska orka vara trevlig mot grannen (och min kära besökare) imorgon, måste jag nog hoppa i säng nu. Tyvärr har jag sabbat den normala dygnsrytmen, vilket innebär att jag är uppe för länge och sover till minst 12. Jag är liksom inte trött i detta nu. Bara lite..vad ska man säga...såsig i huvudet.

Idag har jag fått lite perspektiv på mig själv och mina "problem". Det som hände (och inte hände) var förmodligen av en anledning. Det är flera av mina vänner som har sagt detta (och ni har nog rätt) - om det hade slutat finare, hade det varit ännu svårare att släppa taget. Jag har så länge önskat att det hade slutat finare. Och om man ser till just det förvånar jag mig själv med att nu säga detta; det var nog bra att det blev som det blev. Om det var för att göra plats för bättre saker, det vill säga.

Kanske ses vi aldrig igen. Men kanske, kanske korsas våra vägar i framtiden och vi upptäcker att det där fina hela tiden fanns där och väntade på oss.

Väntade på de rätta versionerna av oss.

Just nu lever jag på hoppet. På drömmar, fantasier och önskningar. Det måste man väl få göra ibland?