Ibland tänker jag att jag vill minnas mitt liv i dofter. Kanelbullar och solsken. Bebiskind och höstlöv. Den obeskrivliga doften av någon som kom dig så nära att det skavde.

Ibland vill jag tänka obesvärat, såsom jag gjorde som barn. Då jag inte kände mig tvungen att vara beredd på det värsta varje gång något fint dök upp. Då jag inte var rädd att allt skulle rasa över mig. Då jag ännu inte hade upptäckt allt som kan gå fel när man vågar hoppas. Då jag hittade solsken varje dag, även när det regnade. 

Barn är underbart naiva, men hade jag överlevt om jag fortfarande hade tänkt som ett? På något vis är jag ändå glad att jag nu kan känna på riktigt. Att se livets fula sidor och vara ledsen ibland gör det finare att vara lycklig. Skillnaden mellan högt och lågt är ovärderlig. Det ser man när man är på toppen.

Och meningen med livet är nog inte att det ska vara problemfritt. Meningen är att vi ska lära oss handskas med de problem som dyker upp. Förhoppningsvis får vi alla lite hjälp på vägen.