Det gör mig ledsen att jag lämnas med denna känsla. Ingenting har retts ut - snarare ligger ännu fler frågor på hög. Men kanske är detta vad jag behöver? Något som får mig att backa, dra mig tillbaka. Det kan vara meningen att jag ska må såhär en kort tid, istället för att ha upplevt falsk lycka under en tid och sedan blivit krossad på riktigt.

Men det värsta är att när någon tar avstånd blir min reaktion den motsatta eftersom jag vill ta reda på varför. Jag borde nog ta ett djupt andetag och tänka att anledningen till att någon tar avstånd inte nödvändigtvis beror på att man tycker att det är något fel på mig - snarare tvärtom. Det kanske är för mycket som känns rätt? Det kanske gör för ont att klamra sig fast? Och jag vill gärna tro att jag kan ha den effekten på någon, hur själviskt det än låter.