Det slog mig just att det gör mindre ont än vad det brukar göra. Jag antar att jag äntligen börjar bli vuxen.

I natt gråter jag bara glädjetårar. För första gången på länge ser jag ljuset medan jag är på en plats varifrån jag annars bara brukar se gråa moln. Och jag har inte ens ringt det där samtalet än! Och det där samtalet, det känns inte lika viktigt för mitt framtida välbefinnande som jag trodde det skulle göra. Det kanske inte går åt pipan, liksom. Jag kanske rentav lyckas lyfta luren och för ett ögonblick förtrolla personen i andra änden? Om jag intalar mig själv att det är vad som kommer ske, ja då kanske jag kan slappna av lite. Eller så ser jag det istället som ett vanligt, trevligt samtal med en vän. Det låter smidigast ju.

P.S Jag verkar gilla ordet "kanske".