Detta skriver jag inte för att jag är ledsen eller har ett hjärta i tusentals bitar. Jag vill minnas sådant som mer och mer börjar kännas som en dröm. Det kanske bara var en dröm. Jag kanske inte är en sådan som verkligen upplever sånthär. Kom också att tänka på en sak: Jag kanske delar med mig av för mycket personligt, men å andra sidan finns det ingen som vet vad jag tänker eller känner allra längst inne. Ingen vet allt om mig och jag kommer aldrig skriva mer än jag är bekväm med att mina vänner vet. Dessutom är det bara mina närmaste vänner som förstår vad saker och ting handlar om. Så, här är det jag behövde skriva ner:

Det var fest. Mjuk och sliten hand att hålla. Fina (och kanske något barnförbjudna) ord som man inte riktigt minns, tyvärr. Någon som var fascinerad av min cocosdoftande hud, en doft som obviously uppstått på onaturlig väg för att eventuellt locka till sig denne någon. Någon som sedan sa att den verkligen tyckte om min doft även när cocosdoften avdunstat. På en stol, i en soffa, under himlen, på ett golv höll någon om mig.

Det var natt. Två nätter med minnen som smälter samman. Många fina ord på ett annat språk som är ganska likt vårt men som jag önskar jag förstod bättre. Lutade huvudet mot någons bröstkorg. Höll om och andades in den förtrollande doften, kände värmen. Någon strök håret ur pannan och pussade den när man trodde att jag sov. Någon tappade taget i sömnen men kom alltid tillbaka för att åter hålla om. Varm sked, hand på magen. Pussar på örat och nacken. Jag var mitt emellan sömn och verklighet, frös och mumlade efter kroppsvärme. Någon drog mig intill sig som om jag var det finaste som fanns. Närheten. Närheten...

Det är doften. Det är doften som är drogen.

Evigt tacksam för så många fina ögonblick. Don't cry because it's over, smile because it happened. Jag ska verkligen anstränga mig för att komma ihåg det. Jag tror på mig själv, att jag kommer klara mig igenom vad som än sker (eller inte sker).