Just när jag har så mycket jag vill säga hittar jag inte orden. Det är nog inte meningen att jag ska säga det än.

Det är oerhört lätt att göra sig själv sorgsen så jag försöker verkligen se solen - även när det regnar. Någonstans bestämde jag att livet är för kort för att jag ska få vara feg. Ett tag framöver måste jag vara lugn och tålmodig (kanske till och med kall), men när tiden är kommen för mig att ta steget och ställa mina frågor och beskriva det jag känner ska jag hoppa.

Och när jag väl har hoppat en gång kanske jag också har lärt mig att flyga. Då kanske jag säger "Hej, du är söt. Vill du fika nångång?" till en främling.

Sena kvällar flammar något upp inom mig. Allt det som jag inte ger mig själv tid att tänka på under dagen, det exploderar. Ganska ofta hamnar delar av explosionen här i bloggen. Det innebär dock inte att jag är deprimerad och det hoppas jag att ni sedan länge har listat ut på egen hand.