Tiden kryper fram och ändå vet jag att jag kommer somna på fredag och tänka att det har gått för fort. På lördag bor jag inte längre med tre personer och en katt som jag håller nära hjärtat och inte heller med en kär vän vid namn Jessica Långhåret, utan med elva främlingar med vilka jag ska dela kök.

Jag är ganska säker på att allt kommer bli bra, men det är kökssituationen jag oroar mig över. Kommer jag äta ännu mindre nu bara för att jag inte vill att folk ska stirra på mig när jag lagar mat? Det är sådant som ger mig ont i magen.

Och åh vad jag andas dåtid. Men jag tvingar mig själv att ta nya steg, steg som tar mig framåt och bort från det som varit. Ändå vill jag minnas och dela med mig av det jag har lärt mig och varit med om i sommar - den sommar som kom att bli den största jag upplevt:

Trots ett år på universitetet hade jag inte växt särskilt mycket när det väl blev tidig juni. Jag kunde fortfarande se en människa en endaste gång, för att sedan bli som besatt. Och så blev det alltså ännu en gång.

Det var en junikväll på Amazon och jag lärde mig att ett "Nej" inte är det enda man kan få, och att något som liknar "Nej" inte gör att man sjunker genom jorden (trots att man gärna vill göra det). Det är alltid bättre att chansa än att inte göra något alls. Att ångra något man inte gjorde är mycket värre än att ångra nåt man gjort, vilket bekräftades ytterligare senare under sommaren.

Jag behöver fortfarande oändligt med bekräftelse, exempelvis rörande vad jag ska skriva eller säga till någon. Vill dock gärna tro att detta behov har minskat under sommaren och att det aldrig blir sådär starkt igen.

Den senare delen av sommaren har gjort att det mesta som inträffade innan midsommarafton är som i en dimma.

Det var som att jag väntade på något. Jag hade ingen aning, kunde inte ha förutsett det. Ändå känns det som att några av mina vänner gjorde det. Någon sa "detta är din sommar".

Midsommarafton kom. Han-från-början-av-sommaren försvann ur mina tankar.

Jag förstod det inte förrän det svävade över mig. Förrän min hand täcktes av en mjuk, raspig och varm hand. Jag lärde mig hur det känns att vara riktigt jävla överväldigad, sådär att man inte kan andas utan att det gör ont.

Jag insåg att pussar i nacken är bland det finaste som finns att uppleva.

Det blev hejdå-kram och jag hade faktiskt inte hunnit bli så fäst vid personen att tanken på "nästa midsommar" gjorde ont. Kanske var jag nöjd så (jag minns inte riktigt), men ödet ville annorlunda.

Väl i Flen igen försökte jag bearbeta det som hänt, i tron att det var det enda spännande jag skulle få uppleva denna sommar. Men facebook blev msn som blev sms som blev två telefonsamtal som blev ett nytt möte.

Vin och endorfiner på en fredagkväll är allt som behövs för att jag ska förvandlas till freakin' Afrodite (ja, och så en man förstås).

Vin och endorfiner håller tyvärr inte sitt tag för alltid och utan dem blev jag bara mig själv igen. Efter en stund gick det ganska bra ändå.

Jag insåg att doften av en man kan göra dig mentalt förlamad långt efter att du upplevt den.

Och man är arg på sig själv för att man inte uppskattade det tillräckligt mycket när man hade det inom räckhåll. Och man ångrar det man inte gjorde.

Sms-konversationer som släppte något inom mig fri samtidigt som de gjorde mig totalt förvirrad.

Mitt i allt som känns jobbigt finns ändå känslan av att man har vuxit som person. Och jag har lärt mig att acceptera situationen, trots att en del av mig kämpar emot och önskar att allt var annorlunda. Och trots att jag ibland har känt att det vore skönt att fälla ett par tårar, så har de varit väldigt få till antalet.

Så något har definitivt hänt, något som gör att jag kan le när jag minns och inte gråter över att ögonblick aldrig kommer igen. Jag vill verkligen avsluta fint men vet inte hur jag ska sammanfatta denna sommar. Det har funnits ögonblick av total lycka och stunder då jag har sett ett stort svart hål i mitt sovrumstak. Jag är fortfarande envis som ett litet barn när jag tänker att jag verkligen inte vill släppa taget.