Vet inte om jag orkar med att vi befinner oss här. Det är ett förvirrande mellanting. Som en stor fråga utan ett enda litet svar. Jag vill veta allt men jag vågar inte kasta mig ut och riskera att inte ha nånting kvar.

Förresten har jag insett varför jag är som jag är, det vill säga varför jag har dålig självkänsla och ett ganska dåligt självförtroende. Det är sådant som ska börja byggas upp när man är liten; ja låt oss säga när man är ungefär åtta år. När jag var ungefär åtta år fick jag en ätstörning. När jag var ungefär åtta år kom jag hem från skolan och berättade att en klasskompis hade sagt "Kom nu kortis så går vi" och att jag därmed inte ville "vara liten och tjock, utan lång och smal". Barn har sådan livlig fantasi och min fantasi ledde till att jag trodde att man blev lång och smal om man åt lite mindre. Min fantasi ledde till att jag inte byggde upp en självkänsla. Den ledde till att jag fick sitta kvar med min fröken i matsalen och äta upp min pyttipanna. Den ledde till att jag svimmade hemma i trappan för att jag inte hade ätit ordentligt. Detta är inget jag minns. Nej, jag minns inga negativa tankar om mig själv och det faktum att jag har förträngt det måste innebära att det verkligen var något som var fel.

Jag skriver inte detta för att få sympatier. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Detta är helt enkelt en plötsligt uppdykande självinsikt som jag vill dela med mig av. Idag är jag kräsen vad gäller mat och jag vet varför. Idag är jag inte en sådan stark människa som jag borde vara och jag vet varför.

Jag kan inte låta bli att tänka hur jag hade varit som person om lilla åttaåriga versionen av mig inte hade kommit fram till en såndär dum slutsats. Det känns som att jag missade något viktigt; en grund jag hade behövt stå på. Jag undrar om jag nånsin kommer hitta den där självkänslan. Jag vet egentligen inte vad den handlar om. Jag har svårt att skilja på att man accepterar samt älskar sig själv och att man är narcissistisk. Jag avskyr de personer som sätter sig själva först, de som kan stirra på sig själva i spegeln i timmar, de som alltid måste vara i centrum. Kanske är det på grund av min rädsla att bli som dem, som jag inte vågar riktigt tycka om mig själv. Jag har svårt att ge komplimanger men ännu svårare att ta emot dem. Jag är nog rädd att om jag tar åt mig av en komplimang så kanske folk tycker att jag är självgod. Det är så himla dumt, för när man ger en komplimang så menar man den såklart och vill att personen i fråga ska ta åt sig. Om jag blir bättre på att ge komplimanger kanske jag också blir bättre på att tacka och ta emot?

Jag har självinsikt. Ja, jag vet vad jag måste arbeta med. Varför är det då så oerhört svårt att ta det första steget? Kanske för att det första steget skulle ha tagits när jag var åtta år.