Måste först bara nämna att jag ogillar att det finns något som kallas plastkirurgi. Eller ogilla är fel ord, jag är nog mer...rädd. Det låter kanske fånigt, men det jag är rädd för är att det kanske blir så att varenda kotte försöker bli "perfekta" i tron att man inte duger som man är. Tänk bara på alla barn som ser upp till vuxna idoler som plastikopererar sig stup i kvarten. De kommer ju tro att de inte duger som de är! Dock måste jag säga att jag inte är emot operationer av medicinska skäl, att man åtgärdar något som hämmar vardagen. Det är bara så sorgligt att man inte kan vara nöjd med sig själv... Visst, det är egentligen upp till var och en vad man gör med sin kropp, men som sagt - om snart alla opererar sig så kommer det tävlas i att bli mest perfekt och världen kommer bli helt skruvad!

Jag vill få ur mig en sak. Ibland blir jag så arg på människor! Tänk er en situation då en person är väldigt nedstämd och kanske vill höra några uppmuntrande ord från sin vän. Personen säger "Det gick inte alls bra för mig..." (menar alltså "Jag är jätteledsen, hjälp mig!"), men istället för att försöka muntra upp sin vän säger den andra "Men det gick jättebra för mig! och blablabla...". Då kan man väl lika gärna säga "Jag tycker att jag är bäst", eftersom det uppenbarligen är just vad man tycker!  Men varför gör vissa sådär? Mår de bra av att trycka ner andra, att känna sig bättre än andra och struntar i hur andra mår? Jag tror att detta beteende till största del beror på att personerna själva egentligen är osäkra och känner att de måste hävda sig, eller så vet de inte hur de ska bete sig. Till er som känner er träffade (vilket jag för er skull hoppas att ni inte gör - jag skulle nämligen må mycket dåligt om jag betedde mig såhär) - ni kanske borde lära er att vara mer ödmjuka och framförallt att tänka på andras känslor!

Som ni förstår avskyr jag verkligen egoister och översittare. Jag vill såklart tro att jag är bättre än sådana personer, att jag alltså är en omtänksam person. Men sen tänkte jag att...är det inte lite egoism i sig att vara övertygad om att man är omtänksam? Jag kanske bara är självgod? Det hoppas jag verkligen inte. Och tror inte heller att det är så... Men jag vet såklart att jag inte är perfekt, inte på långa vägar.

Som avslutning på detta inlägg, som mest liknar en utskällning, vill jag dela med mig av detta citat som jag tycker är ganska klokt: 

"Om man vill knyta vänskapliga band med någon, är det alltid bäst att vara okunnig. Den alltför välinformerade har ingenting att erbjuda andras fåfänga, det inser man om man är förnuftig."

Det går att hitta mycket bra grejer om man läser Jane Austen...