Stefan Liv var väl en sådan målvakt som jag ibland irriterade mig på. Han gjorde enkla missar då och då. Men han är också en spelare som funnits med i landslaget nästan så länge jag kan minnas och som har räddat laget i tuffa situationer. Någon som jag ändå tyckt lite synd om efter att ha irriterat mig på. Det är inte bara familjen som har mist någon de älskar; vi som sportälskande land har förlorat en pusselbit i hockeyvärlden. Det är klart att man alltid blir berörd när man läser om hemska olyckor (och denna var verkligen förfärlig och så jävla onödig) men jag blir extra berörd nu, av någon anledning. Kanske för att Liv var en av dem som spelade för Sveriges ära, som på ett vis försvarade vår gemenskap. Likt när jag blev väldigt berörd då Heath Ledger dog, eftersom han hade ett särskilt sätt som jag beundrar (den där "jag skiter i vad kritiker och media tycker och tolkar mina roller så att publiken blir berörd"-attityden... eller hur jag nu ska beskriva det). Egentligen vet jag inte varför jag skriver ett blogginlägg om detta. Människor dör hela tiden och hur sorgligt det än är så är det oundvikligt; men när det händer av en sådan idiotisk anledning som en flygplanskrasch är det så svårt att greppa.