Väntar på honom, på att han ska komma hit och hålla om mig under natten. Kanske vore det bättre om jag inte var så beroende av någon annan. Det är läskigt att lägga så mycket av sig själv i någon annans händer. Skrämmande att vara den som har mest behov av att prata om sina känslor. Men å andra sidan, går det att få den nivån att vara helt jämn? Jag inbillar mig att det i varje förhållande finns en person som åtminstone är lite mer orolig än den andra. För mig handlar det inte om rastlöshet; jag kunde inte vara mer tillfreds. Jag har fått det jag vill ha. Men jag fick det så plötsligt, mitt i röran. För inte så länge sedan önskade jag mig den högsta vinsten. Och nu är det som om jag har allt att förlora. Inte för att det känns som att jag ens är i närheten av att mista det fina - det här är bara rädslan i vetskapen om att jag skulle kunna förlora det om jag gjorde nånting fel.