Jag är så otroligt trött, både till kropp och själ. Utmattad, urvattnad. Jag slår vad om att min hjärna rann ut genom ena örat idag, sakta men säkert. Där satt jag och skrev och skrev, men mest satt jag och stirrade ut i luften och tänkte en massa bra saker istället för att skriva dem. Plötsligt var det bara tio minuter kvar, men jag var ju inte klar... Fyra urtrista timmar har aldrig i världshistorien gått så fort, det är jag säker på!

Min sambo och jag diskuterar roliga saker. Fibes, Oh Fibes! på Berns eller kanske en kryssning? Något ska vi göra. Och så ska jag och ex-sambo-forever på Londonäventyr. Och så är det fest nästa helg. Men just nu, kom inte och prata om fest för då spyr jag av denna trötthet. Ibland undrar jag om sömn verkligen är det bästa botemedlet mot trötthet. Jag vet, det är vad man brukar hävda, men ofta vaknar jag och är ännu tröttare än vad jag var kvällen innan. Så ska det väl inte vara? Sover jag för lite eller för mycket? Somnar jag för sent? Jag gissar på det senare alternativet. Man ska ju sova när det är mörkt och vakna när det är ljust, det är så vi människor är rustade. Men jag är inte riktigt rustad that way märker jag. En riktig nattuggla.

Jag var på Orvar (Norrlands nationspub) en sväng förut, med några kompisar från klassen. Vi gick därifrån vid åtta och då såg vi en kille, som hade suttit bredvid oss inne på puben, som satt och kaskadspydde. Antar att det var för många öl på för kort tid där. Stackaren. Men man får å andra sidan skylla sig själv, det tycker jag. Dock kan man få skylla på andra ibland också, i riktig remotio criminis-anda som det så fint heter på retorikspråket.