Jag har tappat greppet om verkligheten en aning. På bästa möjliga sätt såklart. Och jag vet knappt längre vem jag är. Tur att någon annan påminner mig.

Det är fint, så fint. Fint att vakna till på natten av att någon gnyr, kryper nära och pussar nacken. Fint att vakna på morgonen och upptäcka någon som ler, mumlar obegripliga nöjdhetsord, fnissar och gömmer ansiktet i ens hår. Fint att höra någon säga att man är "bäst" helt plötsligt, utan att man har gjort något speciellt.

Imorgon är det två veckor sedan jag strax efter klockan 17 skuttade genom korridoren mot dörren för att möta denna någon. Imorgon har vi varit ett par i två veckor. Det bestämde vi idag. Han tycker inte det är jätteviktigt med datum men man vill ju ha en dag att skriva upp i kalendern.

Vill också att ni ska veta följande: jag har inte glömt mina nära och kära, men har dåligt samvete för att det kanske verkar så. Samtidigt känner jag att jag måste ha tillåtelse att dyka ner med hela hjärtat i det här. Detta fina som jag aldrig tidigare upplevt och som jag så länge tvivlat på att någonsin få uppleva. Kanske är jag aningens frånvarande ett tag. Men jag lovar att jag kommer tillbaka - och då kanske jag kan sprida mer glädje än jag kunnat förr. Jag hoppas ni förstår.