Han avbryter sitt ätande för att lukta på min nacke och gnyr något jag inte riktigt hör på grund av alla miljontals fjärilar som härjar i mitt inre. Ibland håller han mig så nära att det känns som vi sitter ihop.

Ja, jag är så väldigt tillfreds med tillvaron just nu. Samtidigt vet jag inte längre hur det är att ta ut de stora svängarna. Jag antar att det är den bästa sortens tecken på att detta är mer på riktigt än vad det nånsin varit för mig gällande pojkar och känslor. Det behövs inga överdrivet hetsiga glädjeutbrott eller för stora växlar för jag har hittat någon som skänker mig trygghet. Och så har det varit ända sedan vi pratade i fem timmar på den där festen och fann att vi har så väldigt mycket gemensamt. Kanske ännu mer sedan jag insåg vilken omtänksam och fin människa han är. Nu får jag lära känna honom ännu bättre. Det här är så sjukt spännande!

Samtidigt är det så väldigt oväntat. Han har sagt att han inte är chockad över utvecklingen mer än att han inte trodde jag kände likadant. Jag har svårt att greppa att vi var bara vänner för inte alls så länge sedan. Det gick så snabbt för mig att erkänna för mig själv att även jag vill vara mer än vänner. Jag antar att jag bara ska vara glad över att minnena av dem tillsammans börjar suddas ut, men det finns ändå en gnagande känsla som säger "det är jobbigt att veta att han har älskat någon annan". Men sen är det ju så att alla har rätt till ett förflutet. Och det är mig han vill vara med nu. Jag håller fast vid den tanken så länge det är möjligt.