Idag skickade jag äntligen in en färdig uppsats. Det var ett oerhört förlösande ögonblick. Sedan slog det mig dock: vad ska jag göra nu? Har inte opponering förrän tisdag och onsdag nästa vecka och därmed finns det en massa fritid fram till dess. Men det är ju precis när man har all tid i världen som man inte kan komma på vad man ska göra. Ett liknande problem är att det finns för många tv-serier att välja bland. Jag kan inte bestämma vad jag ska se, vilket resulterar i att inget känns lockande. Åh, mina problem är så små.

Snart är det sommarlovskick-off med familjemys, start på sommarkursen och kryssning med ett härligt gäng. Hur kan tiden ha gått så fort att sommarledigheten står för dörren? Maj månad har drömlikt susat förbi som en av de bästa i mitt liv och jag har verkligen försökt att hänga med i dess tempo.

Och vad gör man när man vill spotta på alla dumma tankar man nånsin formulerat? Jag trodde jag visste hur det skulle kännas, jag trodde jag kunde förutspå svaren - men jag var en liten flicka inombords, en flicka utan den minsta verklighetsuppfattning eller klokhet. Självklart är det inte så att jag är en helt ny person nu. Jag är ju den där flickan. Men jag ser plötsligt saker i ett helt nytt ljus och har ett lugn i själen som jag aldrig förut haft. Och jag kan inte i ord beskriva hur skönt det är att inte längre känna en ledsen, gnagande känsla av ensamhet och en önskan att bli omtyckt på det där speciella sättet. Trots att jag inte kan vara säker på att det alltid kommer vara han jag håller i handen klarar jag av att vara lycklig och det är ett ganska stort steg för min del; att hela tiden drömma (orealistiskt) om framtiden var så länge typiskt mig.