Uppsatsångesten försöker dränka mig men han håller mig flytande genom att säga att jag är söt eller fråga: "Vill du ha nåt? Saft? En puss?" Jag vet inte vad som hade hänt med mig om han inte hade funnits här just nu och gjort mig så himlans glad. Det här är inte för bra för att vara sant (tro det eller ej!!), vilket gör mig alldeles yr och fnissig.

Jag tänker på min fina vän i Norge som känner sig ledsen och ensam. Samtidigt vet jag att hon är så stark och modig att hon kan klara vad som helst. Det sa jag till henne för inte så länge sen: att jag vet att hon kan göra precis vad hon vill med sitt liv. Ja, det är faktiskt en av få saker här i livet som jag är riktigt säker på. Hoppas du läser det här och känner all min kärlek till dig!

Nu måste jag försöka knyta ihop uppsatssäcken.