Här sitter jag, förkyld och väldigt vidrig. Jag önskar att jag inte blev såhär äcklig varje gång jag är förkyld. Men när jag sitter här med mina egna funderingar inser jag att det jag framför allt önskar är att jag hade någon som gjorde mig lycklig. Som bara jag fick krama och hålla om och klamra mig fast vid på det där speciella sättet. Som, när jag var ledsen, gjorde mig glad bara genom att vara där. Som gav mig en ring ur ett Kellogg's-paket och sa "Du får en riktig sen när vi gifter oss". Men jag skulle ju tycka att den där ringen från Kellogg's var den finaste presenten nånsin. Jag skulle inte behöva något annat än den där ringen och den där speciella personen.