Nu sitter jag här igen och tänker för mycket. Och känner för mycket, det gör jag nog också. Jag måste släppa taget. Men jag vill inte släppa taget. Inte om något jag tycker om, något som just nu känns som det fina, det fräscha, det härliga, det spännande i livet. Ja, nog är det så att jag känner för mycket.

Jag måste gripa det sista grässtråt och klamra mig fast, innan det är för sent. Ja, för sent kommer det ju till slut att vara. Jag måste - jag ska - förvåna mig själv genom att våga. Jag måste bara hitta rätt tillfälle. Och det är faktiskt en bra ursäkt ifall jag misslyckas, då det bästa tillfället är svårt att finna. Ska det sluta i en desperat handling? Det hoppas jag inte. Eller, kanske borde jag lägga in en gnutta desperation? Kanske skulle då allt få mer önskade följder? Om jag bönade och bad och sa allt jag vill ha sagt? Skulle det sluta som i en dröm då? Eller ännu bättre - skulle det sluta överhuvudtaget?