Här sitter jag mitt i natten. Kan inte sova. Det är för mycket som pågår i mitt huvud. Jag önskar jag kunde stänga av ibland, och bara...finnas till.

Imorgon (idag, om man tittar på klockan) kommer AnnG och Josse hit. Oj vad skoj det ska bli att träffa dem! Och en aning pirrigt faktiskt. Jag känner mig lite nervös över vad de ska tycka om mitt nya liv. De kanske blir besvikna över hur oglammigt och vardagligt det faktiskt är. För vi är inte särskilt glamourösa, eller hur Amanda?

Jag har tänkt på en sak. Det känns som att denna resa verkligen har förändrat mig. Men är det möjligt att känna så efter bara två månader? Är det möjligt att mogna så snabbt, att bli som en annan person? Jag kanske bara inbillar mig. Jag kanske är samma person som förut. Men sen är det faktiskt så att två av mina nära vänner back in Sweden, oberoende av varandra, har påpekat att de tycker att jag låter helt annorlunda - på ett bra sätt. Det känns iallafall på nåt vis som att jag verkligen behövde detta. Som att det var vad som krävdes för att jag skulle växa (åtminstone litegrann) som människa. Tack Amanda för att du ville samma sak som jag. Tack London och alla personer jag mött. Ja, för vissa människor har konstigt nog lärt mig otroligt mycket. Lärt mig att det är viktigt att leva livet (och gjort mig nyfiken på det jag innan inte brytt mig särskilt mycket om). Framförallt har de gett mig viljan att se livet från den ljusa sidan lite oftare. Att bara ha roligt och inte tänka så mycket. Tyvärr vet dessa personer inte om detta. Och jag tror nog att de mest skulle tycka att jag överdrev och är konstig, om jag nu skulle berätta det. Jag tror jag avstår. Men så är det iallafall...