mamma ringde idag. bland annat kom vi in på ett för mig oerhört jobbigt ämne. vår gamla kattdam som funnits med nästan så länge jag kan minnas tycks ha väldigt lite ork kvar. det brukar mamma påstå ofta men den här gången är det som att jag nånstans har gett upp och släppt taget. och jag tror att jag blivit mindre självisk på det viset att jag inte längre bara tänker på att jag vill att Amanda ska finnas kvar för min skull, för att jag behöver höra hennes stamp genom huset och hennes glada hälsningar. jag minns att jag förklarade för henne sist vi sågs, liksom vid varje hembesök de senaste åren, att hon inte får dö medan jag är i uppsala (men på den punkten är jag samtidigt osäker, eftersom jag inte vet om jag skulle klara av att med egna ögon se henne försvinna). men medan hon tittade på mig med vad som kändes som en vädjande blick sa jag ändå ett tårfyllt adjö; för jag vet att när man lyckats bli så gammal som hon trots att man har blivit illa klämd i ett skafferi samt genomgått hjärnblödning och epilepsianfall så är det nog himlans skönt att få somna in. och jag hoppas att hon på nåt sätt vet hur mycket hon har betytt (och såklart fortfarande betyder) för mig, även de dagar jag klagat på hennes ljudnivå, klumpighet eller salivsträngar. jag har begravt näsan i hennes päls för ibland har det känts som att hon är det enda som hjälper. kanske får jag se henne en sista gång - om inte, kommer jag att sakna min kattbebis så det gör ont som tusen knivhugg och försöka att hålla minnet av henne (och den två år äldre kusinen Astor) vid liv genom att fortsätta berätta om och tänka tillbaka på alla tokigheter och fina stunder.

hon brukar sitta sådär och se ganska korkad ut (och på denna bild har hon några skabbiga fläckar på nosen). vi brukar ha långa konversationer på både katt- och människospråk. tror hon föredrar när vi jamar ikapp om jag ska vara ärlig, för då reagerar hon som om jag är den första som nånsin lyssnat på henne. dessutom kan hon inte tala människospråk så det brukar bli att jag får tolka. (oh ja, jag vet ju precis vad hon säger när hon jamar.) och hon gör så många knasiga saker, klättrar runt där hon absolut inte får befinna sig, är ofta i vägen och dregglar på ens viktiga papper. hon är motsatsen till en sur och avståndstagande katt. och just därför kan man inte låta bli att tycka om henne. ibland när det är sent och bara hon och jag befinner oss på nedervåningen är det av nån anledning skönt att veta att hon är där, som om hon skulle kunna skydda mig mot någon seriemördare som tar sig in (jag är lite smårädd för mörker på så sätt att fantasin ofta skenar och jag föreställer mig att någon står utanför och betraktar mig, blää). och ibland när jag ska sova tränger hon sig in i mitt rum (trots att hon inte får vara i något av sovrummet - men bara i mitt smiter hon regelbundet in, för det brukar vara jag som är snällast mot henne) och gömmer sig under sängen. hon har lärt sig att inte låta sig luras när jag försöker locka fram henne igen, men efter en stund kan hon ändå inte låta bli att hoppa upp i sängen. hon får inte nog av mänsklig kontakt, och trots att familjen ofta säger att man fått nog av henne så är det egentligen inte sant. den svarta pälstussen finns nämligen alltid där, som tröstande stöd eller tv-sällskap eller femte hjulet vid matbordet.



och här är Astor i en av alla underbara sovposer. denna egensinniga kisse dog 2009 medan jag befann mig i London och jag hann aldrig säga adjö, vilket jag sörjer. han led av någon slags tarmsjukdom och älskade därför att bli kliad på magen för till slut kunde han fisa ackompanjerat av en riktigt nöjd min. han hade ett väldigt speciellt och omanligt sätt att jama och ibland när han sprang hoppade något av hans bakben ur led (för höften var det visst också nåt fel på) men det brydde han sig inte särskilt mycket om. han hade ett sånt mysigt sätt att andas: det lät ofta som om han var täppt i näsan och det var hemtrevligt på nåt vis. det roligaste av allt är nog att han visste precis hur han ville ha det när han satt i knät. han la upp tassarna på ens ena axel och sedan vred han sig lite och kastade sig på rygg så att han låg som ett spädbarn i famnen. sen helt plötsligt tog han sats och skuttade iväg, för han gjorde det som passade honom.