idag hade jag tänkt ta det lugnt, göra ingenting och vara tillfreds med det. har det verkligen slappt i skolan nu, och det beror mycket på att jag redan läst dracula som vi diskuterat på ett seminarium och ska diskutera även på nästa. jag hade ätit min frukost och hann tänka "vilken skön och avslappnad dag detta kommer vara" innan jag passerade spegeln, stannade till och backade tillbaka. vad är det där? knottror på kinden. började känna mig fram och upptäckte att jag var knottrig i princip över hela ansiktet och litegrann ner på halsen. en iskall sten trillade från hjärnan nånstans rakt ner i min mage. jag blir alltid helt hispig och galen när jag drabbas av någon mystisk åkomma. är nog lite av en hyponkondriker; tror alltid det värsta. i paniken kastade jag på en massa hudlotion innan jag plötsligt tänkte att jag kanske inte skulle ha gjort det när jag inte vet vad det är för något jag drabbats av. vankade av och an i den tomma lägenheten (tilda hade precis begett sig till skolan) och försökte lugna ner mig själv. började googla lite om vad det kunde vara och blev lite lugnare av att det nog inte var vägglössbett eller nån ovanlig, allvarig hudsjukdom. det kliar inte och knottrorna syns bara om man noga tittar efter. lite senare smsade jag mamma och hon tror att det är någon form av allergi, kanske en reaktion på solljus. men varför är det bara mitt ansikte som ballat ur, och ingen annan del av kroppen?

efter att ha funderat under kvällen och till slut blivit bedömd av tilda landade slutsatsen på stressreaktion. när jag tänker tillbaka minns jag svagt att jag till och med upplevt något liknande förr. det brukar ju bli så att man blir sjuk när man får slappna av för en stund och jag antar att mitt ansikte nu passar på att förklara att jag nog inte mått så bra en tid. och även när jag slappnar av är det alltid nånting som gnager litegrann. själsstressen. om jag känner efter så ligger den ständigt där och lurar. jag pressar mig själv så hårt, samtidigt som jag knappt har någon tro på mina egna förmågor. och jag oroar mig inför framtiden, det där med att inte veta vad jag vill göra.

nåväl, hoppas att mitt ansikte mår bättre imorgon. skulle gärna slippa uppsöka läkare och samtidigt inte längre oroa mig över att det kanske faktiskt är något att ta på allvar.